Dikt Säng, sent om Aftonen

Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
[V:ello.] – – – – Skjut skrufven in;
Pip och kuttra som en turturdufva
[V:ello.] – – – – för makan sin;
Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
Låt mina ögon tårar prässa
Uppå Ulla Winblads bädd.

* * *

Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
[V:ello.] – – – – Mitt hjerta känn,
Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
[V:ello.] – – – – Och svider sen,
När jag ser dig så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner
At mot kärlek finnes tröst.

* * *

Men mitt öga ser som i en dimma
[V:ello.] – – – – Just Fröjas graf;
En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
[V:ello.] – – – – Drag skorna af;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rof.
Du min Vestal til målet hastar,
Och min själ är i behof.

* * *

Si den hvita barmen hur han flämtar,
[V:ello.] – – – – Knäpp lite grand.
Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
[V:ello.] – – – – Utaf min hand.
Si hännes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hännes sång om Jungfrurs öden;
Hör du, hör du Fader Berg?

* * *

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
[V:ello.] – – – – Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
[V:ello.] – – – – Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utaf;
Nu skal du dö min Nymph! – Jag tigger.
Qvickna åter i din graf.