Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt N:o 37

N:o 37.

Glada Bröder nÀr vi dricka
VÄra nya VÀnners skÄl,
Sku vi med rÄgadt mÄl
Tömma den til pricka;
Men en gammal Stamfar bör
Ännu mindre glömmas;
Och fast han dör, :||:
Skall hans stoft berömmas.

Abraham, den heders-gubben,
Fick i sina unga Ă„r
Vacker hustru som en vÄr;
SkÄl för understubben!
HÀlften rÀdd och halft jaloux
Sad’ han, om dig lyster,
Vill jag at du :||:
Kallar dig min Syster.

Men den stackarn blef bedragen,
Kungen tog hans flicka bort.
SÄdant nöje Àr för torrt;
DrÀnk din harm i magen.
Nog vor’ hedern vacker nu;
Men som Kungens SvÄger,
Mista sin Fru, :||:
I min smak ej dÄger.

Dock om alla gifta hade
Samma tröst som Abram fick
NÀr som Sara hemÄt gick,
Glömde de sin skade.
LÄt oss dricka hemkom-öl;
Se hvad morgon-gÄvor:
Åsnor och föl, :||:
FÄr och sÄ och hÄfvor!

Abram var en riker bjesse,
Reste fram med mycken stÄt,
Kunde slÄs, nÀr sÄ bar Ät,
Mot en krönter hjesse;
Med sitt folck han seger vann,
Drick och Vivat ropa!
Men hvad vann han :||:
Af dem allihopa?

Hör nu pÄ en ting som hÀnde:
Abram var til Àlskog böjd,
Han med hustrun intet nöjd,
Sig til Pigan vÀnde.
Abram sjelf var rasker nog,
LikasÄ hans flicka;
Tro mig det tog! :||:
Vi sku barnsöl dricka.

Vis mig en som gör det samma;
Abram fulla hundra Ă„r,
Lagar sÄ at Sara fÄr
Börja heta Mamma;
Nitti Är hon rÀknat har,
Första barnasÀngen;
Abram var kar. :||:
Drick! men glöm ej drÀngen.

Sara dör och Abram grÄter,
LikvÀl skulle han til vÀgs,
Gifta sig, fÄ söner sex
Med den Fruen Ă„ter.
NĂ€r vid hundra fyrtio Ă„r
Abram slikt utrÀttar,
Dricker vÄr Corps, :||:
Och hans lÄf berÀttar.


Dikt N:o 37 - Carl Michael Bellman
«