Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt N:o 36, Rörande Ulla Winblads flykt

Rörande Ulla Winblads flykt

VÄr Ulla lÄg i sÀngen och sov
med handen under öra,
och ingen mer Àn krögarn fick lov
pÄ nyckelhÄlet röra.
Utanför pÄ krogen, bror,
var det sÄ tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst pÄ tÄ, sÄ nöjd och kvick,
kring sÀngen gubben vandra,
tog pÄ tÀcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
tÀcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vÀnde sig och log.

RegnbÄgen vid en glimmande skur
pÄ fönsterrutan glittra.
I taket pÄ sin pinne i bur
ren krögarns hÀmpling kvittra.
Vid sefirens ljuva flÀkt
fönsterna darra pÄ haken.
Ulla blev ur sömnen vÀckt,
men kunde knappt lbi vaken;
av och an hon kasta sig
och svÀngde kring med armen,
grÀt i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon ksratta,
Ă€n hon fatta
i sÀngstolpen och i stoln,
tog fram skona
och pÄ rona
knÀppte underkjoln.

För spegeln Ulla stÀnkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pÀrlband kring hennes arm
och flor kring schÀferhatten.
Liksom, nĂ€r pĂ„ Pafos’ ö
kÀrleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vÀllust dö
och sorgen blott man saknar,
liksÄ krögarn mer och mer
av Ängst och vÀllust stamma,
dÄ vÄr Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och nÀring
och förtÀring
glömde gubben i sitt kvarl,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjÀssa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kÀrleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vÀllukt smög
i lockar och pomada.
Med en tÄng en kupidon
i spisen satt och flÄsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll pÄ ett eldkol blÄsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta prÀktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjÀrta brann.

En Ànglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av vÄda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begÄda!
Men av all naturens prakt,
hjÀrtat till vÀllust och plÄga,
röjde mest sin ljuva makt
tvÄ ögÄns vackra lÄga.
SÄg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst sÄ skÀr och klar
och sÄ böjlig
finns omöjlig –
det sa krögarfar.

Nej, aldrig sÄg man krögarn sÄ fatt,
sÄ kÀr, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, pÄ stoln dÀr hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog pÄ skon och av och an
smorde med borsten pÄ lÀdret.
NÀr hon gÀspa, gÀspa han
med nÀsan högt i vÀdret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, sÄ vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
HÄret hÀngde
och sig slÀngde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spÀnder,
i smÄ rÀnder
skifta rött och vitt.

VÄr Ulla tog sin ljusblÄ salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
sĂ„g man den sköna nu bryta –
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus pÄ dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
frÄn en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd…gutĂ„r…
Slikt hÀrbÀrge
ej i Sverige
fÄs pÄ mÄnga Är!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
BÀst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn pĂ„ tröskeln… gissa…vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med vÀrja, sned och vind,
och med en tĂ„gstump den andra –
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
VÄr Ullas rop mig sÄrar.
Varje gÀst satt blek som lik,
och krögarn fÀllde tÄrar.
Kvar pÄ bÀnken
framom skÀnken
dÀr stÄr Ullas rÀnnvinsglas
tom och sprucket
och utdrucket…
SÄ slöts vÄrt kalas.

FarvÀl, min nymf! Apollo mig skÀnkt
din sköna bild att mÄla.
Nu gÄr du bort, sen lÀnge du blÀnkt
och fÄtt min duk bestrÄla:
Men kring Fröjas fria fÀlt
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov sÄ gÀllt
sjungs av de smĂ„ vestaler…
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull pÄ din slÀnda,
spinn och sjung och lĂ€s din bok –
din sol kan ÄtervÀnda!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lÀtt frÄn skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!


Dikt N:o 36, Rörande Ulla Winblads flykt - Carl Michael Bellman