Dikt N:o 27, Som Àr dess sista tankar
Som Àr dess sista tankar
Gubben Àr gammal, urverket dras,
visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har stÀllt vid mitt glas,
kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skÄdar min stjÀrna och sol.
Vandringsman, hör nu min basfiol!
Movitz, din tjÀnar vilar.
Klaraste sköte, ljuvliga barm!
Sorgligt den blommans liv föröddes,
som gav min far, till min sveda och harm,
vÀllust i den sÀng dÀr jag föddes.
men bÄda sova. GutÄr i förtret!
Sjung, Movitz, sjung om hur ögat gret
vid de cypresser som ströddes.
Raglande skugga, brusiger min,
skapad att Bacchus gÄ till handa;
blĂ€ddriger tunga v brĂ€nnvin och vin –
KÀnn dÀr far min, kÀnn dÀr hans anda!
Fröja och Bacchus gav kring den ett sken.
Movitz, lÀt bland mina fÀders ben
detta mitt stoft fÄ sig blanda!