Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Klubben

N:o 13
Klubben

Det var rätt kuriöst; i går aftons så satt vi och talte om
Finansverkets nu varande tillstånd, sedan kursen blivit reglerad till
al pari. Det supponerades av en viss, att du vore bank och låge uti
Munkens trappor, jag krånglade mig upp till dig efter vederbörligt
tillstånd; in bona fide ger jag dig min ego i underpant; du vill, men
jag kan intet; jag kan, men du vill intet; skulle du då blott för
omöjlighetens skull skuffa mig utför åt Lokatten och de trapplösa
trapporna?

Lokatten, Lokatten, min frände gutår!
Där finnas fioler och jungfrur på spår;
i fönster, i gluggar, i vinklar och vrår
en kjortel, en båtsman och kärleken rår.

Vad frågar jag efter finans och balans,
blott fyrken och flaskan och jag gå i dans?
Medborgare, bank, alpari och fan,
de kvitta mig lika, blott öl finns i stan.

Men Italien – se nu – Holland, Spanien: månne deras politiska byggnad
i anseende till Achiska freden, Westfaliska freden, Consilium
tridentinium, börsen och inkvisitionen, kan äga bestånd?

Består du mig brännvin och pipor och krus,
jag aktar en krona liksom en kardus,
karduser som kronor och siffror som null,
westfaliska skinkor som spiror och gull.

Jag skattar min flaska och sjunger min ton,
en öltunna mer än en kungelig tron;
men finne jag råda, skull dagligt i söl
båd’ kung och minister få simma i öl.


Dikt Klubben - Carl Michael Bellman
«