Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Klubben

N:o 13
Klubben

Det var rÀtt kuriöst; i gÄr aftons sÄ satt vi och talte om
Finansverkets nu varande tillstÄnd, sedan kursen blivit reglerad till
al pari. Det supponerades av en viss, att du vore bank och lÄge uti
Munkens trappor, jag krÄnglade mig upp till dig efter vederbörligt
tillstÄnd; in bona fide ger jag dig min ego i underpant; du vill, men
jag kan intet; jag kan, men du vill intet; skulle du dÄ blott för
omöjlighetens skull skuffa mig utför Ät Lokatten och de trapplösa
trapporna?

Lokatten, Lokatten, min frÀnde gutÄr!
DÀr finnas fioler och jungfrur pÄ spÄr;
i fönster, i gluggar, i vinklar och vrÄr
en kjortel, en bÄtsman och kÀrleken rÄr.

Vad frÄgar jag efter finans och balans,
blott fyrken och flaskan och jag gÄ i dans?
Medborgare, bank, alpari och fan,
de kvitta mig lika, blott öl finns i stan.

Men Italien – se nu – Holland, Spanien: mĂ„nne deras politiska byggnad
i anseende till Achiska freden, Westfaliska freden, Consilium
tridentinium, börsen och inkvisitionen, kan Àga bestÄnd?

BestÄr du mig brÀnnvin och pipor och krus,
jag aktar en krona liksom en kardus,
karduser som kronor och siffror som null,
westfaliska skinkor som spiror och gull.

Jag skattar min flaska och sjunger min ton,
en öltunna mer Àn en kungelig tron;
men finne jag rÄda, skull dagligt i söl
bĂ„d’ kung och minister fĂ„ simma i öl.


Dikt Klubben - Carl Michael Bellman
«