Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I Torshella

Storm och böjlor tystna ren,
Himla-hvalfvets matta sken
Mer och mer försvagas,
Ren det börjar dagas,
Molnen simma,
Qualm och dimma
BĂ„dar solens bleka strimma.
VÀdren spela fritt och tÀckt,
Fönstren ristas vid hvar flÀkt,
Lönn och aspar susa,
KÀrr och kÀllor brusa,
Orren spelar,
Tömmar, selar,
Bonden Ät sin fÄle delar.
Ren i hvar spis,
Fladdrar och frÀs
SpÄnor och ris,
Stickor och grÀs,
Redan vÀllings-grytan kokar.
Ren med yfvig lugg,
Torparn uti mjugg,
Efter tobaks-elden snokar;
Och pÄ Àngen ren,
Lutad mot en sten,
Dalkarln i sin skyffel tar.

* * *

Krögarn stöfveln pÄ sig drar,
Skurar brÀnvins pannan klar,
Ren i stopet fattar,
StÄr i dörrn och skrattar;
Pipan blossar,
Gubben trossar
Bygdens kÀmpar, barn och gossar.
Gumman pÄ sin vagn vid grind
HĂ„ller handen under kind,
Af och an hon vickar,
Slumrar in och nickar;
Solen sticker,
Gumman qvicker,
Vaknar och ur stopet dricker.
Qvarnar och hjul
Börjar sin fart;
Hör, frÄn et skjul
Hörde du klart,
Första slaget uti smedjan;
Smeden smal och lÄng,
Med en glödgad tÄng,
Naken Ànda up til medjan,
Mellan eld och sand,
Med en pust i hand,
Sjunger ni sin morgonbön.

* * *

Luften spelar frisk och skön,
Minsta blomma, vÀxt och frön,
Öpna sina knoppar,
Le Ă„t daggens droppar,
PrÀgtigt randas,
VĂ€llukt andas,
Med Zephirens flÀktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blÄ,
Berg och kullar prydda stÄ,
Med bĂ„d’ Lamb och qvigor;
Bygdens barn och pigor
GĂ„ och valla,
Le och tralla,
Sina hjordar sammankalla.
LĂ€rkan i skyn
FlÀktar sÄ sval,
Tuppen i byn,
Flaksar och gal;
All naturen börjar vakna
Til ny glans och prÄl,
Nya göromÄl;
Och at ingen skönhet sakna,
Steg nu Movitz opp,
Tog sin fÀrge-kopp,
Satt’ sig vid sin tafla ner.

* * *

NÄ, Bergströmskan! hvad jag ser!
Med Bindmössa, kors jag ber!
Bröst bouquet i barmen,
Och en Mops pÄ armen,
Girandoller,
Parasoller,
Ve den Movitz, tocken fjoller!
NÄ, sÄ dumt! jag dör af skratt;
Se den Son med SchÀfer-hatt,
PrÀgtig som en annan,
Med en Musch i pannan.
SĂ„g jag maken!
Isterhakan;
HÀnger pÄ den gamla draken.
Bröstet sÄ spÀndt,
Skjuter hon fram,
Och excellent
Liljans Madam,
Har du skildrat, Bror, pÄ vÀfven.
Men sÀj mig reson,
Hvarför sitter hon
Med en fogel uti nÀfven?
Jo reson Àr den,
At dess Àgta vÀn,
Fader Bergström lefver Àn.


Dikt I Torshella - Carl Michael Bellman