Dikt I Mälaren en sommar-morgon 1769

Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.

* * *

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sit öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har att göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjertegryn,
Skal nu seglen föra.

* * *

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
Lyran brummar, böljan slår,
Alt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläkt i toppen ses,
Tuppen gol så sträf och hes.
Nu slog klockan fyra.

* * *

Movitz stöt åt dem i lurn,
Som på skutan fara.
Olle du hvad kostar Tjurn?
Lyssna hvad de svara.
Hör hvar är ni hemma ni?
Ifrån Lofön komma vi
Med Grönsaker, Silleri,
Mjölk och Äplen klara.

* * *

Si en Julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin löfbrodd, mjölk och lam
Hon åt tullen syftar,
Har i knä en bytta smör,
Kersbärs-korgar frammanför;
Marjo nu sin lofsång gör,
Snyter sig och snyftar.

* * *

Ulla Winblad skratta, sjung,
Spritt vid solens strålar,
Jäspa ej, lös upp din pung,
Tag fram band och nålar;
Fästa din salopp igen
Nös du? Prosit lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.

* * *

Lilla Fästman på dig ser,
Kom min Norström lilla,
Sätt dig bred vid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla;
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvila.

* * *

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna Oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen,
Ängen står i härlighet,
Kalfven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

* * *

Vid et träd uppå en slätt
Syns en Skytt förbida
Dagens gryning klar och lätt,
Foglens sång och qvida;
Bakom trädets tjocka stam;
Bössan syns och skymtar fram,
Hunden trogen som et lam
Står vid skyttens sida.

* * *

Morgon supen, Movitz, går;
Ljuvligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar?

* * *

I en löfsal kring ett stop
Några bussar skratta,
Ropa trumf, och allihop
Uti stopet fatta;
Somliga med sträckta ben
Sova gott och snarka ren,
Vila hufvud mot en sten
På en blomstermatta.

* * *

På den klippan, där vid strand
Sjelf Chinesen målar,
Bildar, af en näfva sand,
Skönsta blomster-skålar;
Uti leret brännes in
En Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur det prålar.

* * *

Såg du nu Mariæberg,
Så se längre neder;
Med en gul och bleknad färg
Sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen J
Ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder. [*]

* * *

Fällom lodet på vårt djup,
Jäspa ej och nicka,
Sov ej, öpna flaskan, sup,
Bjud Mamsellen dricka;
Vakna Movitz, ser du ej
Lazaretts palats, så säj?
Akta näsan du på dej
För hvar vacker flicka!

* * *

Tornens spetsar blänka ren,
Kors och tuppar glimma,
Morgonrodnas klara sken
Syns i vattnet strimma;
Barnet leker gladt vid strand,
Samlar stenar i sin hand,
Slungar stenen dit ibland
Där som gässen simma.

* * *

Lossa tågen, seglen fäll,
Ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
Branta berg och diken;
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak,
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.

* * *

Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.

* * *

Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta, lät oss unna
Vattukörarn med sin häst
Hvälfva om sin tunna;
Kärlet glittrar, hjulet går,
Sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
Sjunga de som kunna.

* * *

Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Visslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör,
Ren båd’ Knekt och Granadör
Vid geväret flämtar.

* * *

Skyndom dit vår hydda fins,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och mins
Detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrten krans
Uti Neptuns sköte.

* * *

Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalle,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju till oss alla.

[*] Då detta skrefs, var på Kongsholmen en Salpetersjuderi-inrättning,
och därvid et Tukthus.