Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Frossan

N:0 18
Frossan

Snart är jag ryckt ur tidens sköte,
och snart ur Bacchi armar förd;
farväl du saft, du söta skörd,
som under vingårdsmännens möte
nu pressas vid mitt levnadsslut;
förtvivlan kom, kom vid det ropet!
Kom, slingra repet kringom stopet,
och häng mig sen jag tömt det ut.

Mitt kärl, som fordom liv och lusta
i sina varma droppar gav,
står tomt och kullstjälpt vid min grav,
då andras krökta halsar pusta
ikring det bord där förr jag satt.
Jag brödren ser i Öl-coulisen
med tobakspiporna kring spisen;
men på min spik en annans hatt.

Nog skönjer jag när Preses dricker,
hur han med tobakspipan tänd,
vid bordet mot den ena änd’
sin krönta stånka åt mig sticker;
men han, som jag, ser blint och snett.
Min mun slätt intet mer kan smaka,
likt flugan på en sockerkaka,
när innanmätet är för hett.

Min vän med stopet numro fyra,
rödblommig som den skönsta ros,
så stursk och fräck som en matros,
med tio pund i engelsk hyra,
fördömer mig till avgrunds djup;
han hade lust mig söndersåga,
om jag ej i min kulna plåga
vid paroxysmen tar en sup.

Men nej, nej aldrig denna tunga
en enda droppa mer förmår!
Hon knappast väser fram gutår,
förrn kölden stelar blod och lunga,
och benen domna i min bädd;
min hand blir is, och näsan vatten,
min fot som glas, och hela natten
regerar själen yr och rädd.

Ja, där som fordom på min kista
ur flaskan Bacchus åt mig log,
står nu en skål från Liljans krog
med ölostvassla till mitt sista,
och haversoppa i mitt stop!
Ett turkiskt papper med Jalappa,
en tom butelj, och doktorns kappa
blir bouppteckning alltihop.


Dikt Frossan - Carl Michael Bellman