Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim

N:o 65
Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim,
i anledning av Konungens resa till Ryssland, Ă„r 1777

SÄ ser jag ut vid stranden, Min Bror, dÀr MÀlaren blandar sin bölja,
grÄtögd och yr, beklÀmd och försagd att icke min Konung fÄ följa,
följa det folk som pryder hans köl, bland bÄtsmÀnner klÀnga i tÄgen;
Àn vid mitt glas besjunga hans flagg, Àn le Ät den brusande vÄgen;
Àn vid dess lugn, dess skvalpning och flÀkt, Monarken till vÀlgÄng och lycka,
strÀnga mitt spel, beundra hans fÀrd, och ögat med tÄrar besmycka.
UppÄ ett skrov, kullvÀltrat och stjÀlpt, som bugnar av buller och slammer,
skuffad och trÀngd av gubbar och barn, gesÀller, mamseller, madamer,
stÄr jag pÄ tÄ med kikarn i hand, och suckar vid blixt av kanoner,
ser huru Neptun i glittrande sprÄng framkallar de nakna tritoner,
som ur sitt skum med fladdrande hÄr uppstiga pÄ tusende stÀllen.
Vattnet sÄ klart i rinnande sorl försilvrar de mörkgröna fjÀllen;
armarna knytas med löjen och skratt, de stimmar, de dansa, de kriga,
flyta i ring med rygg emot rygg, som somliga buga och niga.
Andra igen ur blomstrande kÀrl utösa de vackraste floder,
blÄsa i horn sÄ vÀldiga skall, att roddarne slÀppa sitt roder;
tills i ett svalg, helt tÀtt vid varann de pumpa och dyka i vÄgen,
höja sig upp och spruta en rymd, som sköljer bĂ„d’ master och tĂ„gen.
Aeolus syns i ljungande moln, och Flora i blommor pÄ marken;
Pan strÀcker ut sitt grönskande valv; Diana hon hÀlsar Monarken;
valthornet höres vid gastarnes sÄng, som mumla och tumla i botten,
sprutande upp en vattukolumn, av fruktan och bÀvan för skotten.
Holmar och skÀr i ljusblÄa fÀlt ett Tyrus för ögat utbreder,
dÀr Àn ett skepp, Àn en bÄt, Àn en sump framlodar i bukter och leder.
FÄglen i skyn med kvittrande nÀbb till lovsÄng bereder sin tunga;
Ankor och gÀss kring bryggor och skrank pÄ vÄgorna flaxa och gunga.
Flaggornas flÀkt förvillar min syn bland masters oÀndliga skara;
ryss och spanjor, hollÀndare, grek och engelsman skotten besvara.
StrÀnderne prydas med tusende liv, som skimra av fÀrgor och rÀnder,
lika den rand, det brokiga prÄl, dÄ regnbÄgen stormen avvÀnder.
Brantaste berg förvandlas i fÀlt, dÀr Fröja med hela sin skara
sitter förnĂ€m, bekymrad och trött, men orkar ej tala ell’ svara,
lutar sig fram, betraktar sÄ ömt den glimmande slupen i fÄren,
dÀr med sitt skÀrp hon roddaren ser kringvÀlva den glittrande Ären;
skvalpar en dryck av mandel och mjölk, tills Àntlig det blixtrar vid skotten,
dÄ hon bestört ser Konungen ombord, och orkar ej dricka i botten.
Allting Àr glatt, allt andas sÄ fritt, och solen i molnena glimmar,
tills i en blink bĂ„d’ mörker och kval förĂ€ndra de ljuvliga timmar.
SpÀdaste nymf, med klÀde i hand, hon viftar och niger och grÄter,
frÄgar sÄ ömt, oskyldigt och gott: NÀr kommer vÄr Konung vÀl Äter?
Syster och bror i fallvalk och kolt, pÄ marken de stimma och kriga,
Kungen han far; de brista i grÄt; förÀldrarna bjuda dem tiga.
Modren försagd sitt sömniga barn upplyfter pÄ armen och frÄgar:
Ser du vÄr Kung, nu reser han bort. Gud vet vad mitt hjÀrta sÄ plÄgar.
Ser du hans skepp? DÀr glimmar hans vakt; dÀr blÄser hans mÀktiga flagga;
mins vad du sett; sov sött pÄ min arm; rÀttnu skall jag bÀdda din vagga;
tag mig i hand, omfamna mitt bröst. – SĂ„ vandrar hon bort och försvinner;
vandrar förbi en krympling pÄ bron; var Ädra med mildhet nu rinner;
mild ur sin pung sin endaste skÀrv hon rÀcker den usle som klagar;
firar en dag sÄ dyrbar och öm; den hjÀrtat Regenten behagar.
Åter en ann’ utarmad och blek han höjer sig upp pĂ„ sin krycka,
svingar sin hatt, ser bestört uppÄt skyn, och ropar: Gud give Dig lycka!
Rik och förnÀm i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan,
vÀnder sig bort och trÀnger sig fram bland folket, med hatten för pannan,
rÄkar sin vÀn och hÀlsar bestört, tills bÄda de hÀlsa och stanna,
taga varann uppriktigt i famn, med tÄrar sin önskan besanna.
Somliga gÄ under yrsel och sÄng, begrunda vart vimplarna flÀkta;
Äter en flock pÄ sÀten vid bron av kvalm och bekymmer försmÀkta;
andra igen, med gnÀggande spann, sig lÄngt utom vagnarna luta,
vifta med flor, solfjÀdrar och löv, nÀr bÄtsmÀnnen hurra och skjuta.
HÀsten han yvs med flÀktande man, det gnistrar om fötter och lÀnder,
nÀr vid ett dÄn av pukornas klang, det flytande slottet sig vÀnder.
Schröderheim, nej, jag orkar ej mer den saknad och lÀngtan avmÄla,
som i vÄr stad gör gladaste bygd sÄ Àngslig och mörk som en hÄla.
DÀrföre, Bror, sÄ gÄr jag min vÀg dit gudarna vilja mig föra,
virkar mitt nĂ€t, tar bössa i hand, och kastar min lyra – mĂ„ göra;
vandrar min vÀg lÄngt bort till ett torp, att skogens gudinna besöka:
stolt av min hand dess altare skall med vildbrÄd utsiras och röka.
Älskar du mig uti denna min drĂ€kt? SĂ€j mig, Ă€r jag vĂ€rdig Diana?
Tycker du om min tröja, min hatt, pÄ denna min blodiga bana?
HÀngslet av taft, guldblandat och grönt, Àr fÀstat sÄ hÄrt som en sena;
prydd med en plym pÄ min kullriga hatt vill jag mandom och vÀllust förena.
Schröderheim, hör du; hörde du nu, huru ljuvt valthornen de klinga?
Hundarne ren i strÀckande lopp i kors emot hararne springa;
luften Àr sval, i stillhet och lugn de grönskande Àngarne prÄla;
skÀllorna höres pÄ getter och lamm, och tjurarna flÀmta och vrÄla.
Ned i en dÀld ett vallhjon med horn hon tutar och boskapen vÄrdar,
som pÄ en Àng lÄnghalsiga stÄ. och koxa Ät stugor och gÄrdar.
DĂ€r skull’ du se en vallkulla tĂ€ck fullmjölka sin bonade stĂ€va,
under det kon med slingrande svan vill bromsar och myggor förkvÀva.
DÀr gÄr en vagn med dammande hjul, dÀr rider en Marjo allena.
Full pÄ ett klöv en bonde i sömn vill ingen sin kosa förmena.
Men vid en knut en prÄlande skylt för ögonen börjar att glimma;
dÀr ligga lass kullstjÀlpta i sand, och hÀstarna stÄ utan grimma.
Torpet nu syns bland skuggrika trÀn, av aspar och lönnar och alar,
inom vars hÀgn en rinnande bÀck försvinner i vikar och dalar.
Redan jag ser ett bord mot en vÀgg, dÀr torparen sitter med hatten,
under en gök som gal i ett ur, tÀtt utmed en kruka med vatten;
bryner en kniv pÄ en skoklack och skÀr en hjulpinne nÀtt av en sticka,
dricker en gÄng, lyfter hatten och ler, och bjuder mig ocksÄ att dricka.
Rummet Àr prytt med tavlor och sprÄk, mÄngfÀrgade, röda och gula;
Saul med ett spjut, Susanna i bad och Absalons skenande mula.
HÀr vid en sÀng med tofsar av garn en gungande vagga arbetar,
dÀr pÄ en pall en gumma i bok med glasögon pekar och letar,
stavar en rad pÄ registret med sÄng, fast tonerna falla sig hesa;
ber för vÄr Kung andÀktigt och fromt, och önskar hans lyckliga resa.
Full pÄ en stol med piskan i hande en bonde han gnolar ett kvÀde;
nickar sÄ gott vid Konungens skÄl, berömmer sitt hÀrliga sÀde;
tittar ibland Ă„t fönstret och glor, betraktar bĂ„d’ stjĂ€rnor och mĂ„ne;
lovar god vind, sen pekar med hand var Åbo det ligger i SkĂ„ne.
HÄllkarlen lyss och rensar sin nubb, förbannar sitt fnöske och flinta;
men med en suck av hjÀrtat till skyn han följer de redliga sinta,
smackar sÄ gott, utpustar en rök, och menar, om gudarne vaka,
att, med Guds hjÀlp, till jul eller sÄ vÄr nÄdige Kung Àr tillbaka.
Åter en kĂ€ring bĂ„d’ skrynklig och brun hon vrider en hĂ€rvel och nystar;
gnabbas med en som stÄr vid en spis och mjölken i kittelen ystar;
gissa, i Är, som kornet Àr rikt och axena frodiga bugna,
att fÄ sin sÀd förvandlad i drank, och önskar att vÀdrena lugna.
En med en tÄng de glödande kol kring frÀsande brÀddarna makar;
men bÀst hon stÄr, hon niger och ber för den henners hydda bevakar;
klappar mig ömt, ber mig sjunga en skÄl, och nÀmner sin Konung med smÀrta.
DÀrföre mÀrk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste hjÀrta.
Villig och glad jag sjunger som hon; den skÄlen förlustar mitt sinne.
Stolar och skÄp, nystfötter och bord, allt börjar nu dansa hÀr inne.
KÀringar och barn, skjutsbönder en svÀrm. hÄllkarlar, förlupna gesÀller
taga i ring; men skytten gÄr bort, och knapps uti bergena smÀller.
Ren pÄ min rygg min hare jag bÀr, och nÄgra smÄ vipor i taskan.
Elis, god natt! Jag dricker din skÄl till yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt kval; tag lyran i hand; jag orkar ej mer i min yra;
leve vÄr Kung, sÄ Àlskad och stor! FarvÀl! Se dÀr har du min lyra.

MÄnan tÀndes, dundren ljunga,
under vimplars blÄst och prÄl;
och de mörkas jullar gunga,
under folkets glada skrÄl.
Corno. – – – – –
Hurra, vÄr Konungs skÄl!
SvÀng hattarna.
Hurra!
Hurra, i rÄgat mÄl!
VÄr Konungs skÄl, vÄr Konungs skÄl!


Dikt Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim - Carl Michael Bellman