Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt AftonkvÀde

N:o 32
AftonkvÀde
(Dedicerat till fru assessorskan Weltzin)

TrÀd fram, du nattens gud, att solens lÄgor dÀmpa,
bjud stjÀrnan pÄ din sky mot aftonrodnan kÀmpa,
gör ljumma böljan kall,
slut ögats förlÄt till, kom lindra kval och krÀmpa
och blodets heta svall.

Ditt tÀcke gömmer allt, betraktom Floras gÄrdar;
hÀr skönsta höjder fly, dÀr mörka griftevÄrdar
pÄ svarta kullar stÄ.
Och, under uvars grÄt, mullvador, ormar, mÄrdar
ur sina kamrar gÄ.

Vid kÀllan allt Àr tyst, knappt rör sig minsta myra,
nÀr mot dess klara djup Timantes i sin yra
bespeglar mÄnans klot.
PÄ grenen av en alm Alexis hÀngt sin lyra,
och slumrat vid dess fot.

Det spÀda vattensorl, som ned i mossan spelar
och uti rÀnnlars sprÄng kring fÀltet sig fördelar,
gör ögats sömn sÄ söt,
att döden liksom kÀnns var droppa blod förstela,
i sjÀlva hÀlsans sköt.

En ljum och kylig blÄst emellan löven susar,
och under trÀdens rusk den mörkblÄ böljan krusar,
kring roddarns blanka Ă„r.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inÄt frusar,
den glupska gÀddan slÄr.

DÀr ligger jÀgarn trött, med hatten under öra;
vid bössan mot hans arm, att minsta buller höra,
sig hunden lagt i ring.
och fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
och plaska stranden kring.

PÄ trÀdgÄrdssÀngens brant, som nedÄt viken drager,
den trevne Äbon syns, vid mÄnans halva dager,
med vattenkannan fylld.
Hans tÀppa syns sÄ grön, var planta frisk och fager,
försilvrad och förgylld.

Vinrankans duvna prÄl Ät muren vill sig luta,
tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta,
vid regnets glesa skur.
LÀngst ut Ät Àngens rymd hörs sista gÄngen tuta
vallhjonet i sin lur.

Nu sitter lÀrkan tyst, sin gröna dörr tilltÀpper,
i rÄgskyln nÄgon gÄng den svarta fÄgeln knÀpper
vid syrsans frÀna ljud.
Helt lÄg syns svalans flykt, nÀr Pan dess vingar slÀpper,
till regnets förebud.

Ur grÀset skymtar fram ringblomman och vitsippan;
just dÀr sÀdsÀrlan sprang, den skogens nippertippan,
med sina snabba tripp,
hÀr sparvens spÀda kval, och ungarne pÄ klippan,
kip kip, kyp kyp, kip kip.

Kring nattens majestÀt sig allt i dvala sÀnker,
mot rodnan av ett moln en Äldrig urna blÀnker
uppÄ en Àttehög.
Bland drakar dÀr pÄ gods, bland gyllne bloss och skÀnker,
sig Plutos skugga smög.

Nu rÄder nattens frid, och ögat vill sig sluta,
lÀgg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,
och sjung i skogens valv!
Cykloper, fauner, tyst! HĂ„lt, gastar, opp att tjuta
vid storm och jordeskalv.

Bjud Eol vid ditt spel, att vÀdrens ras förvilla,
bjud tystnad upp i skyn, bjud Neptun sitta stilla
pÄ sina mörka grund.
Befall att klippans spets mÄ tysta floder spilla
pÄ denna dyra stund.

TillÄt najaden ej vid stranden sig fÄ löja,
bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja
och grumlar flod och Àlv.
MÄ sunnanvÀdret ej den minsta ilning röja;
Apollo spelar sjÀlv.

Arachne, fÀll din nÄl och lÀt din rÀnning stanna;
kan du ditt ömma bröst mot lutans vÄld bemanna?
Nej, lyssna vid hans slag.
Vulcan, lÀgg slÀggan ner, hÄll handen för din panna.
Men nu – nu somnar jag.


Dikt AftonkvÀde - Carl Michael Bellman