Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vi suckar det sÄ tungt uti skogen?

Och liten pilt han sitter en kulen höstekvÀll
och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjÀll,
och hör, hur löven prassla under vinden.
Men huru lÀnge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blev skogen uti septembernatt.
DÄ suckar det sÄ tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
och började att springa utÄt leden.
Han tÀnkte stygga tankar och skrÀmde upp sitt blod
och vilsegick pÄ ljungbevuxna heden.
Han tÀnkte uppÄ fader, pÄ mor och syskon kÀr:
”Gud nĂ„de mig, som liten Ă€r! Om vĂ€l jag vore dĂ€r!”
DÄ suckar det sÄ tungt uti skogen.

Men mÄnen trÀder stilla ur sönderbrusten sky
och kastar silvertÀcket över jorden.
Och skuggorna förskrÀckta till bergens fötter fly,
och trollena de flyga uppÄt norden.
Och bergens toppar glimma, men skogen han Àr mörk,
och uven sjunger sorgesÄng i regnbegjuten björk.
DÄ suckar det sÄ tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöver vidan hed
och tÀnkte pÄ sÄ mÄngen gammal sÀgen.
Och himlens stjÀrnor skredo, och natten led och led,
men ej sÄ trÀffade han rÀtta vÀgen.
”I blida stjĂ€rnor alla uppĂ„ den höga stig,
I vissnade smÄ blommor, o, sÀgen, sÀgen mig:
vem suckade sĂ„ tungt uti skogen?”

Men alla stjÀrnor tego, och liten blomma teg,
och pilten mÄnga bittra tÄrar fÀllde.
SÄ kom han till smÄ Àlvors tjÀll. Med vingesnabba steg
han mitt i deras lÀtta ring sig stÀllde.
”O I, som trĂ€den dansen pĂ„ ljungbevuxen stig,
I skönaste smÄ syskon, o, sÀgen, sÀgen mig:
vem suckade sĂ„ tungt uti skogen?”

Och liten Àlvadrottning med fagra lÀppar log
och smekte liten pilt pÄ röda kinden:
”GrĂ„t icke, vackra gosse, fastĂ€n du vilse drog,
fastÀn du blef sÄ hemsk inunder linden!
Men sÀtt dig hÀr pÄ tuvan Ä ljungbevuxen stig,
och torka dina tÄrar, sÄ skall jag sÀga dig,
vem suckade sÄ tungt uti skogen.

NÀr natten sakta stiger utöver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vÄgen gÄr till vila inunder grönan ö
och alla vackra stjÀrnor börja brinna,
dÄ bliver himlens bÄge sÄ ren och spegelklar,
en hÀr av goda Ànglar sÄ tyst dÀrunder far
och grÄter silvertÄrar över jorden.

DĂ„ ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig sÄ dyster och förkastad;
hon tÀljer alla synder, all lögn och flÀrd och mord,
varmed hon Àr sen tusen Är belastad.
DÄ far en dödens rysning igenom hennes mÀrg,
dÄ bedja alla dalar, dÄ bikta alla berg,
dĂ„ suckar det sĂ„ tungt uti skogen.”

”Hav tack, du Ă€lvadrottning! Det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemÄt vandra.
Se, dÀr i mÄnens strimma min rÀtta stig jag ser!
FarvÀl! Vi glömma icke brÄtt varandra.
VÀl Àr jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall sĂ„ tungt uti skogen.”


Dikt Vi suckar det sÄ tungt uti skogen? - Bernhard Elis Malmström