Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vid dammen

Ofta hörde jag min moders
varning till de yngre barnen:
”Barn, gĂ„ aldrig ner till dammen,
onda andar i den dvĂ€ljas.”

NĂ€r den ljumma sommarnatten
sÀnkt sig ner till trötta jorden
och i sömn var hela huset,
dÄ jag styrde tyst min kosa
till den lilla gröna kullen
invid dammens lugna spegel.
Ack, var var nu vÄrens friska
unga grönska, som hÀr rÄdde
nÄgra veckor blott tillbaka!
Liemannen skövlat Àngen
brutit alla blyga blommor
som nyss gladde sig Ă„t livet!

ÄppeltrĂ€dens rika blomskrud
lÄg nu vissnad ner pÄ sanden;
ej syrenen sina dofter
spridde i den stilla natten
till en rökelse Ät Herren.

Ner vid dammens brÀdd jag satt mig,
under asparne dÀr stodo
vaktande att icke solens
heta strÄlar skulle dricka
hennes vatten uti botten.

LĂ€tta vita dimmor syntes
över dammens yta svÀva.
DÄ en sakta vindflÀkt kommer,
andas pÄ dem och dem skingrar,
klar sig tedde vattenspegeln
för mitt öga, och i djupet
sÄg jag ner, men sÄg blott mörker.
Snart dock hÀgra dunkla bilder
uti obestÀmda former
och till sist jag tydligt varsnar
bilden av den gröna kullen.

Nu, vad trollmakt gÀckar ögat!
Vem Àr flickan som dÀr sitter
med de rika svarta lockar,
och de mörka blÄa ögon?
MÄnne nÄgon liten Àlva
stigit upp ur sina salar
under kullens gröna torvtak,
och i sommarnattens tystnad
vÀntar pÄ sin Àlsklings möte?
Nej, o nej, det Àr mitt hjÀrtas
brud, som jag ej hÀr fÄr Àga,
ack, det var ju hÀr för nÄgra
veckor sen hon satt sÄ Àlsklig
lyssnande till mina sÄnger,
och i sÄngarlön mig skÀnkte
nÄgra ögonblick av sÀllhet.
Se, nu ler hon mot mig vÀnligt,
rÀcker mig den fina handen,
sÄ förtroligt som jag vore
den hon korat till sin brudgum. –

I detsamma far en vind-il
genom aspens gamla krona
och ett vissnat löv han sliter.
Lövet föll och sprÀckte spegeln,
och med ett var bilden borta.
”Varför störa mina drömmar,
varför hjÀrtlöst mig beröva
en minut av himmelsk sÀllhet.
O, jag har ju lÀnge lidit
att ej skÄda fÄ den ljuvas
bild som tiden stal ur hjĂ€rtat.”

SĂ„ jag klagar mot den gamla
aspens ondskefulla tilltag.
Snart dock spegeln Ă„ter lagas
och ur dunkla djupet trÀder
dubbelt skön densamma bilden.
Och hon rÀcker Ànnu handen
lika vÀnligt. Lika vÀnligt
hon med sina blickar manar
att till hennes möte komma.
Ve! En skugga skymmer tavlan
och jag ser vid hennes fötter
snart en man som hÀnryckt trycker
hennes hand till sina lÀppar,
och hon ömsom ler och rodnar. –

Nu jag vill ej skÄda mera
springer bort med sorgfullt hjÀrta.
Men den gamla aspen skrattar.

Aldrig gÄr jag mer till dammen.
Onda andar dÀr ju dvÀljas!


Dikt Vid dammen - August Strindberg