Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tredje natten

Ute pÄ strövtÄg hela dagen
i det dimmiga höst-Paris;
hÀpen vÀl, men icke betagen,
och beundrar pÄ eget vis.

Genom tunnlar av kalk och tegel
mÀnskor knuffa sig rastlöst fram;
vÄta gatan, som söndrig spegel,
ligger solkig av dy och slam,
speglar Ànnu av himlen flikar,
ger en vrÄngbild, dunkel och svag,
av den fallna mÀnniskans drag.
Hungrigt öga pÄ svultna likar
efter födan med avund fikar:
lyx Ät nöden ger dÄligt stöd,
gatans stenar ge torftigt bröd.

Lastad kÀrra dundrar och skrÀller,
kuskens piska som bössan smÀller,
tramwaysklockan varnande gnÀller,
omnibussen blÄser trumpet;
trampad hundvalp tjuter och skÀller,
utförsÀljare och gesÀller
skrÄla sin sÄng med röst sÄ gÀller,
och dÀr hördes ett barn som grÀt.
ModersmÄlet Àr alltid lika
ibland fattiga och bland rika,
gör sig alltid sÄ vÀl förstÄtt
utav fransman och hottentott.
Varför grÀt du, okÀnda lilla?
Gör den stora staden dig illa,
som sÄ mÄngen har lycklig gjort?
FrÄga, frÄgare! Svaret drunknar
i ett grÀndhÄl, dÀr livet unknar
och dÀr aldrig du frÄga bort.

Och nu smÀller det Äter och bullrar,
ringer, tjuter, hamrar och mullrar,
grÄtes, skrattas, visslas och dundrar,
och du stÄr dÀr försagd och undrar
om du Àr pÄ ett hospital
eller nederst i avgrundens kval.

Dövad, virrad, med glödhet hjÀrna,
tar han flykten för att i ro
grunda över den pudelns kÀrna
och fÄ veta vad han skall tro.
Drar sig sakta ur stora strÄket,
men bedövad av bullret och brÄket
rÄkar han in i en labyrint.
Gator slingra, och grÀnder korsa,
regnet börjar i rÀnnsten forsa,
trötta foten tar steg pÄ slint.
Irrar djupare in i snÄren
utav kappor och paraplyn,
och av droskor förlorat spÄren,
fÀrdig att hÀnga sig sjÀlv i hÄren,
blickar tröstlös mot grÄa skyn.
Se dÄ ljusnar det uppÄt grÀnden,
öppen ligger en boulevard;
bland plataners stackars elÀnden
stÄr en kyrka av hackan spard.
Som i öknen, dÄ beduinen
trÀffat kÀllfrisk och grön oas,
sÄ för vandrarn med trötta minen
bland kaféen och magasinen
vinkar kyrkan av götisk ras.

Ej han gÄr ditin för att bedja,
ej fetischer sin dyrkan ge,
blott Ät helig tystnad sig glÀdja,
lossa blott pÄ den tunga kedja,
glömma var sorgen Àr och var ve.

GĂ„r en stund att stilla betrakta
stenens luftiga ornament;
vilda djur som blommorna vakta;
heliga mÀn, som den mÀktige sÀnt,
och de mÀktige mördat och brÀnt,
gÄ pÄ leoparder och drakar,
ty den tro som allting försakar
och som kÀrlekens eld har tÀnt,
den kan gÄ genom helvetets eldar,
frĂ„gar icke vem smĂ€rtan gĂ€ldar…
SÄdant hÀnder och sÄdant har hÀnt!

UppÄt vÀxa fialens stÀnglar,
uppÄt peka de stumma Ànglar,
uppÄt fönstrets bÄge sig höjt,
uppĂ„t valvets hjĂ€ssa sig böjt…

Men dÀrinne tasslar och tisslar
genom fönstret som stÄr pÄ glÀnt.
Hör han orÀtt? En karl som visslar!
Och hÀr osar ju som av brÀnt!
VillrÄdd skyndar han till portalen,
öppnar varsamt och stiger pÄ;
mystiskt dunkel rÄder i salen:
fÀrgat, ljus i rutor sÄ smÄ.
Men vad avgrundens larm dÀr föres?
Mot det buller hÀrinne höres,
skrik och vissel, vÀsen och spring,
gatans buller var ingenting.

Vilka syner? Har han gÄtt galet?
Kyrkan Àndrad till magasin!

DÀr de lÄgo, de dödes gravar,
Ă€r nu murad en vattenbassin;
dÀr en turbin med skovlar kavar,
dÀr en hydraulisk press Àr i gÄng;
hÀr med högtrycksmaskinen i tÀten
Ängan sjunger sin nya sÄng
till ett lov Ă„t elektromagneten,
som det sprider med telefon.
Och vid ljus av elektriciteten
helig skymning viker ifrÄn,
och dÄ ser han man anvÀnt kyrkan
till ett museum för yrken och slöjd:
Arts et metiers hÀr skÀnkes dyrkan,
hÀr utilisten en gÄng blir nöjd!
Se, dÀr har du ett rensat tempel,
inga bilder och ingen fetisch;
allting hÀr inne bÀr snillets stÀmpel,
nyttan hÀr har nÄtt sin prestige.
Men förlÄt, jag ser ju ej orÀtt?
Inom smÀckra pelares rund,
högst pÄ hedersplatsen i koret,
och pÄ altarets gamla grund
stÄr en bildstod av herren i huset
med en uppsyn, sluten och strÀng,
fullt belyst av elektriska ljuset –
kyrkans helgon heter Papin!

Och till honom höjas de sÄnger
frÄn turbin och lokomobil;
remmar, trissor, balanshjul, pistonger,
alla sjunga i samma stil:
Hell Papin, och hell din gryta!
Ditt Àr tidevarvet som gÄr!
Dock av dig knappt vÀrlden hann skryta,
förrn en annan vÄrt bifall fÄr.
Snart du ligger störtad i mullen,
lik de andra helgon som gÄtt,
Edison stiger nog snart pÄ kullen,
dÀr din stod sÄ stadigt har stÄtt.
Än du rĂ€knar dock dagar mĂ„nga,
gjutjÀrnsspiran Àr Ànnu din.
Hell Papin, och hell din Ă„nga,
vĂ€rldens herre – men icke min!
Har du upplöst en enda gÄta?
Har du givit ett hjÀrta tröst?
MÀnskors barn ju Ànnu grÄta,
Ànnu blöda blodiga bröst!
Gjorde du mÀnskligheten bÀttre,
gör du lyckliga flere Àn förr!
HjÀrtan rör du ej mer Àn ett vedtrÀ,
icke öppnar du frihetens dörr!
Icke skapar du dygd med Ă„nga
icke lycka med kalorik;
fattiga lÀr du ha gjort sÄ mÄnga,
nÀr mÄhÀnda blott en blev rik!

Mycket vackert och mycket fyndigt,
det förnekar ej sjÀlva den!
Inte finner jag heller syndigt,
att en kyrka blev mindre igen!
Det Àr nyttan som jag förnekar,
allas nytta; men nog om det…
Uret redan mot middag pekar,
mörkret kommer, nÀr ingen vet!

Åter ljuda de smĂ€ckra valven
av en Ängvisslas gÀlla skrik,
och till dansen kring gyllne kalven
Ängrör spela sin orgelmusik;
stenkolsröken rökelse skÀnker,
herrar herrar sÄ söt en lukt,
vattenhjulet vigvatten stÀnker,
remmar löpa i Àndlös bukt;
liksom ormar de slingras och strÀckas,
sövas aldrig av vattnets brus;
likt den eld, som aldrig lÀr slÀckas,
brinner blÄvitt elektriskt ljus.
Eld och vatten tillsammans pressa
rasslande, skrÄlande vilt sin refrÀng;
som demoner de alla mÀssa:
Ave, Ånga! Ave, Papin!

FarvÀl dÄ, kyrka, du gamla lÀmning
av en tid som trodde och led!
Nu det nya brutit fördÀmning,
gÄr pÄ vÀgen jÀmnad och bred;
och likvÀl med en viss beklÀmning
tidens son gÄr framÄt sin led,
som dÀr elden hÀrjat en hed.
Ty det gamla, i all sin förskÀmning,
uselt var det – men det var dock stĂ€mning!

*

Tvivlande ande, evigt frÄgande,
sjudande tanke, kÀnsla lÄgande,
dagens arbete ej er stÀcker,
sömnens tÀcken ej er slÀcker.

Åter, ande, Ă€r du ute i natten,
törstande ande, att söka vatten,
levande vatten ur tvivlets kÀlla;
vart vill du nu fÀrden stÀlla?
Tvenne stegar du kastat bort,
nÀr du gjorde processen kort
med religionens och konstens riken –
smala Ă„krar och breda diken –
ut pÄ djupen, de mörka, kalla,
dÀr sÄ mÄnga du har sett falla;
dyk i vetandet, dÀr finns svar;
böckerna Ànnu ha tankar kvar!

Åter kĂ€nner jag doften av er
gamla vÀnner i lust och kval;
sist nÀr modlös jag övergav er,
var jag trött pÄ ert dunkla tal.
Nu jag kommer Äter att spörja
och Änyo vid början börja;
jag vill ösa ur era brunnar,
jag vill slÀcka den brÀnnande törst;
stor Àr tron, men vetat Àr störst.

HÀr i mörkret jag ser era leder,
i kolonner de följas Ät;
nÄgra klÀdda i gyllent lÀder,
andra klÀdda i bara klot;
vÀn och ovÀn sida vid sida
alla i vÀpnad neutralitet.
PĂ„ signalen stumma de bida,
ivriga att fÄ kivas och strida
för det lilla envar han vet.

Kom fram dÄ först, du gamla garde
teologi, som Àr bekant med Gud!
Aldrig förr pÄ svaren du sparde,
och svarte pÄ allt med tio Guds bud!
Tala om nu, och hÄll ej pÄ orden,
vad vet du om himlen, vad vet du om jorden,
vad vet du om liv, vad vet du om död?
NÄ, fram med svaret, du himmelens stöd!

DĂ„ stiger fram en kyrkofader,
en diger kvart i tjock karduan,
och samma fÀrg som den fÀrgen spader,
och talar om Kristus, men mest om fan;
sÄ kommer en annan, och sÄ en tredje,
och nÀr de alla tala pÄ en gÄng,
dĂ„ bliver i lĂ€gret en stor glĂ€dje –
och psalmböckerna ta upp en vÀlkÀnd sÄng,
och exegeserna exegetisera,
och katekeserna kateketisera,
och biblarna tolkas pÄ nittio sprÄk,
Vulgata kÀbblar med Septuaginta,
Calvin och Luther de slÄss med pÄk,
Gregorius kommer med essentia qvinta
och lÀser högt utur decretalerna,
och Arndt han bjuder omkring moralerna;
och Thomas Aquino bjuder pÄ försakelse,
som smakar som hÀrsken bakelse;
och Torquemada med tÀnger och halster
stĂ€ller ut av trones skönaste alster –
och slutet blir ett kolossalt rumor,
dÀr den fÄr stryk som icke tror,
och hotas med viggen och hotas med lĂ„gan –
och abrakadabra blir svaret pÄ frÄgan.
Det dĂ€r jag visste sĂ„ bra förut –
och pro forma Àr ju varje examen,
som föregÄtts av en grundlig tentamen,
och sÄdan början ger sÄdant slut.

Nu, filosofer, nu Àr det er tur,
I som gÄtt till sakernas botten,
och icke fruktat krÀklan och kalotten,
men stÄtt i glödgade pilars skur
av teologiska hatet som gÄtt pÄ lur,
nĂ€r sanning I sökt, om ock ej I nĂ„tt’en!
I sanningssökare i skrynkligt lÀder,
magra och tunna med utbrÀnt blod.
DĂ„lig kost och ringa heder
sanning skÀnker sin kÀmpe god.
Fram frÄn hyllorna nu och förkunnen
huru lÄngt pÄ vÀgen I hunnen,
vad I tÀnkt om de högsta tingen,
vad I veten som en annan ej vet!
Aristoteles först i ringen,
stödd pÄ livets realitet,
och du, Plato, som sÄg idéer,
dÀr en annan ej sÄg ett spÄr;
svaren bÄda, jag vÄgar be er,
vadan jag kom och vart jag gÄr?
Svart Àr genast den enas svar,
pÄ vitt den andra ej spar;
och nÀr man svaren till hopa fÄtt,
sÄ stannar man framför grÄtt i grÄtt.
Men Sokrates, den visaste i antiken,
du har dock redan i början förstÄtt
att trÀffa sjÀlva huvet pÄ spiken;
men fast du sagt att, nÀr allt kommer kring,
sÄ vet man egentligen ingenting,
sÄ lika fullt har man nystat pÄ:
det ena seklet har trott sig förstÄ,
att varat endast var i det sinnliga,
det andra grÀvde i det oupphinnliga,
och sÄ har snurran gÄtt uti cirklar,
som stundom varierat med snirklar.
Vad hjÀlper vÀl mig vad Bacon ponerat,
vad Cartesius tvivlat, vad Locke resonerat.
Hur lÄngt kom Kant med sitt rena förnuft,
nÀr han vill förneka oss frihet och luft?
Och Fichte sedan med sitt kÀra ego,
och Hegel sedan med sitt eviga nego,
och Schellings absoluta identiteten
och hela den kÀnda hÀrligheten?
Om endast tvÄ hade tÀnkt lika,
dÄ kunde vÀl varit nÄgon vÄn;
men nÀr pÄ sanningen alla skrika,
dÄ Àr det bÀst att dra sig ifrÄn.
SÄ stÄr man dÀr i den filosofiska sörjan
och fÀrdig att börja igen i början.
Mörkare blir det ju lÀngre man gÄr,
och böckerna lÀka ej vÄra sÄr.

Jean Jacques, jag gÄr med dig i naturen
att grÄta ut vid dess varma bröst,
och tar mig Darwin upp bland de högre djuren,
det blir till slut min filosofiska tröst.
Och kom, Voltaire, kom, lÀr mig att flina,
nÀr tvivlets tÄrar krupit i skrin,
och, Schopenhauer, nÀr tankar mig pina,
rÀck hit en spruta med Buddhas morfin.

Men dagen brÀcker dÀr ute i parken,
och sakta susa de morgonvindar
igenom de frostiga popplar och lindar;
och snön dÀrute pÄ den frusna marken
gnistrar sÄ blÄvit och rosenröd,
och i öster en morgonstjÀrna
bleknar vid solens gryende glöd.
HÀr i parken jag gick sÄ gÀrna,
trött pÄ böckernas eviga kiv;
vinden blÄste ur ögat dammet
och gav tanken friskare liv.
Blomstergrupper pÄ grÀsets sammet,
lindens kronor, surrande bin;
starar som byggde i trÀdens holkar,
lekande barn med jublande skrin –
allt dÀrute bÀttre mig tolkar
livets fullhet och livets mening,
Àn de torra böckernas rad,
som blott vÄllade hjÀrtats förstening,
som blott ökade hjÀrnans förbening,
aldrig gjorde min ande glad;
skÀnkte blott bedövning för stunden,
visade spÄr, som för jÀgarn hunden,
men tog aldrig pÄ bytet fatt;
lyste som irrbloss i djupaste natt;
ledde vandrarn vilse pÄ flyn,
eller pekade ocksÄ för högt Ät skyn;
visade vÀg, men bjöd ej pÄ Äka,
höll för ögat och ropte gÄ pÄ,
lÀrde en ofta att hoppa krÄka
dÀr man kunde gÄ rak pÄ tÄ!

NÄvÀl! Vad göres mera behov?
Historia, jag kÀnner dina funder!
Du lÀrde oss dyrka var simpel bov,
som visste att göra dunder!
Juridik! NÀr Àlskade du det rÀtta!
Du oftast pÄ bördan har lagt din sten,
och rĂ€tt du alltid gav Ă„t succĂšs’n
och satt till bords med de mÀtta!

FarvÀl dÄ, böcker! Du kunskapstrÀd!
PĂ„ gott och ont har du varit!
Skall vÀl du dÀrföre huggas ned
för att med lögner du farit?
Nej, en gÄng kommer en yttersta dom,
dÄ getterna skiljas frÄn fÄren!
DÄ, marokÀng, skall din pÀrm stÄ tom,
som av krönte givarn bÀr spÄren.
Och paleotyper som dyrkas pÄ bokauktion,
de skola hamna i hökarbo’n;
dÄ bÄtar ej inför sanningens majestÀt
att bara vara en raritet.
Och ordet gÀller ej mer för det,
om tryckt pÄ papper eller pergament.
DÄ bli de yttersta kanhÀnda de frÀmsta,
och mÄnget som blev Ä bÄle brÀnt
skall kanske bli det förnÀmsta.
DĂ„ kommer kanske en dag er tur,
som nu behandlas som makulatur,
att ligga i montre pÄ visningsdagar;
dÄ bindas tidningar i kalvskinnsband,
och namnlös storhet ej mer beklagar
att han fick falla för hökarns hand.
Ja, dÄ blir glÀdje och allmÀn förnöjelse,
och alla hoppas pÄ sin upphöjelse.

Men om den stunden och om den dagen
vet ingen hÀr nere pÄ vÄr syndiga jord;
och tro och hoppas, det Àr tvÄ ord,
av vilka mÄngen blivit bedragen.
Och snopen spÄman, som spÄdde fel,
ifrÄn alltsammans försiktigt lomar;
och för att undvika onödigt grÀl
han tÀnker Tyst som kalifen Omar.


Dikt Tredje natten - August Strindberg