Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till Frans Hedberg.[1]

(1869).

En frÀmling djÀrvt bland Er jag trÀder
och Àskar ljud med glasets klang,
dÀrför om tillgift först jag beder
förrÀn jag börjar min harang.

*

Det var vÄr i vÄr Nord,
ur den tinande jord
sina blommor sipporna sköto,
jag blev led vid min bok
och i vÀggen den vrok,
sÄ Muserna tÄrar göto.

Jag pÄ lÀrdom var trött
sen min ungdom jag nött
ibland glosor och themor sÄ döda.
”Nej dĂ„ – heldre aktör –
ja i nödfall sufflör –
Ă€n som lĂ€kare kyrkgĂ„rdar göda!”

SĂ„ jag jublade glatt,
och fick pÄ mig min hatt,
till teaterns kansli sÄ jag hastar.
Och jag blev debutant,
sÄdant gÄr nog galant,
över rollen jag genast mig kastar.

Sen om natten jag sĂ„g –
i min dröm – var dĂ€r lĂ„g
för min fot en massa med lager
och applÄder det ljöd,
som bort vÀcka en död
och jag vaknar och dÄ var det dager.

PÄ min klockstrÀng man drog,
pÄ min dörrspegel slog
och sig tycktes ej minsta genera
ordonnansen det var
som en kallelse bar
att jag skulle pÄ scen och statera.

Skulle jag spela folk,
jag en Musernas tolk,
Skulle jag gÄ stum bland de andra?
Det gick ej i min plan;
nej, jag bryter min ban
och vill ej som lÀrpojke vandra!

SÄ jag rasade pÄ,
hur det Àn mÄnde gÄ
jag lagern strax Ät mig rövar,
men mig mötte blott hÄn,
man mig höll för ett fÄn,
och sin munterhet pÄ mig man övar.

DĂ„ brast modet till slut
sen jag vÀl rasat ut
och som Ikarus vinglös lÄg slagen,
dÄ jag hör pÄ en gÄng
uti fjÀrran en sÄng,
jag mig kÀnde sÄ sÀllsamt betagen.

Den mig genast gav tröst
ty den kom frÄn ett bröst
som i sorgernas skÀrseld blev prövat.
Om den kraften han kvad
som sÄ tyst gick Ästad
men i sekler storverk har övat.

Huru dropparna smÄ
pÄ en sten kunde rÄ,
kunde gruvor i urbergen schakta.
Och jag sÄngen förstod,
den var enkel och god,
den mig lÀrde att skynda sÄ sakta.

Och hÀr finns vÀl ej en
som ej kÀnner igen,
dessa toner frÄn lÀrarens lyra!
I min sjÀl stÄ de kvar,
jag i minnet dem har
nÀr jag frestas av ungdomlig yra.

Nu blir visan för lÄng
och min barm blir för trÄng
att pÄ tacksamhetskÀnslorna bÀra,
nu ett tack och lev vÀl
vi av hela vÄr sjÀl
till den vördade lÀrarn frambÀra.

[1] Vid en fest pÄ Hotel du Nord efter elevernas
uppvisning Ä K. Dramatiska Teatern, dÄ författaren som
debut-aspirant Ätagit sig att sufflera i pjÀsen Stora
flickor som dÄ gavs. Bland de upptrÀdande voro
Hilma Tengmark (Fru Ankarcrona), ThérÚse Björklund
(Fru Bobergh), Selma Lindqvist (Fru Wennerström),
Lotten Jansson (d. som Fru Hellander), Georgina
BÀckström, Mathilda Grabow, Herrar Törnqvist och
Christiernsson.


Dikt Till Frans Hedberg.[1] - August Strindberg