Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt TĂ€rnvers

Vi kommo tillsamman sÄ rörda,
och vÀntade blott pÄ det bud
som skulle till brudstoln föra
den unga, den lyckliga brud.

Sen knÀppte vi hop vÄra hÀnder
och hörde ett stycke Guds ord;
sÄ stodo vi upp till att leka,
nu stÄ vi kring dukat bord.

De lyckliges skÄl vi druckit,
vi kommit till styckets final,
nu fattas oss blott ett amen,
det heter tÀrnornas tal.

I tÀrnor unga och glada,
jag mÄste er blomsterströ,
men var skall jag ta blommor,
nÀr marken Àr tÀckt av snö.

Jag har inga andra blommor
Ă€n dem jag redan har gett;
och komma med gjorda blommor
nÀr man de levande sett!!

Det finns intet rim pÄ blommor,
pÄ tÀrnor stjÀrnor gÄ lÀtt,
det Àr ej sÄ lÀtt att rimma
som skaffa en tÀrnbukett.

Jag Ät för mycket och drack sen,
jag trodde sÄ visst: ack sen!
han drar nog min vÀn, rim-faxen,
sÄ lÀtt som jag drog till Faxén.

I tÀrnor unga och glada,
jag mÄste er lycka spÄ,
var skall jag vÀl ta lyckan,
jag kan blott spÄ, ej rÄ.

I tÀrnor unga och glada,
jag mÄste er önska en man,
vad bÄtar vÀl dock min önskan,
blott en jag ju vÀlja kan.

I tÀrnor unga och glada,
er skönhet skall ha sin ranson,
er skönhet den liknar blomman,
den saknar rim – och reson.

Nej, Àgde jag Persiens rosor
och Sultans silver och guld
och alla Arabiens rökverk
och Àgde jag Frankrikes skuld,

och rÀknade upp milliarder
uti ett kinesiskt skrin,
om Spaniens alla druvor
jag gjorde till kostligt vin,

om kungarnes kungakronor
och pÄvens gyllne tiar,
om allt vad av dyrt och dyrbart
till edra fötter jag bar;

och lade jag allt pÄ vÄgen
och lade mig sjÀlv uppÄ,
en endaste av er, tÀrnor,
dock finge den vÄgen att slÄ!

Och fattar jag nu champagnen
och dricker en skÄl pÄ knÀ,
tro ej champagnen har skulden,
I han den, I oskulder tre!


Dikt TĂ€rnvers - August Strindberg