Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Solrök

Han ser efter om sakerna Àro med, liksom
om han skulle kunna se det i den röra av
mÀnniskor och persedlar som vimla pÄ akterdÀcket.

Han sitter och kÀnner sig skyldig till nÄgon
okÀnd förseelse Ànda tills ÄngbÄten vÀnder förbi
Bresilje kvarn. Det starka solljuset blÀndar
honom, fjÀrden Àr sÄ oÀndligt stor och de blÄnande
bergen dÀrute locka sÄ underbart. DÀr stÄr
lillans vagn; den dÀr vitmÄlade med den blÄa
suffletten, inte den dÀr andra; han kÀnner den
sÄ vÀl, det Àr smÄ vita mjölkflÀckar pÄ det blÄ
tyget; och dÀr Àr den stora fÄtöljen och
förmakssoffan och badkaret med blomkrukorna. De se
sÄ dammiga ut, de stackarne, de ha stÄtt i
tobaksröken hela vintern; den dÀr pelargonen
stod pÄ skrivbordet i lampskenet nu pÄ
förvÄren, nÀr kvÀllarne Ànnu Àro lÄnga, och dÄ
stod fÄtöljen dÀr till höger om skrivbordet och
han fick en tyst, vÀnlig, uppmuntrande nick frÄn
den dÀr fÄtöljen, nÀr han sÄg upp frÄn arbetet,
dÀr pennan gick sin irrande gÄng över papperet;
men nÀr fÄtöljen var tom, lÀt han den trötta
blicken gÄ ut i rummet och vila sig bland
cretonblommorna pÄ den dÀr soffan; men det
Àr sÄ mÄnga ögon som titta in i rummet, och
lampan flammar upp. Ah! Det Àr solen som
lyser pÄ akterdÀck! Se dÀr ett par bekanta
ögon sen i fjor – sĂ„ blek. Har han varit sjuk?
Nej! Vi ha inte trÀffats sen i fjor! Nej, man
ser varann aldrig sÄ hÀr i stan, man har sÄ
mycket att göra! Man gĂ„r frĂ„n sin skola –
och hem! Det har varit en svÄr vinter. Barnen
ha haft mĂ€sslingen… Det blĂ„ser kallt
hÀruppe, jag gÄr ner i salongen.

Återigen dessa mĂ„nga ögon som sitta och
stirra pÄ soffan och fÄtöljen. Men de se
lyckliga ut, lÀngtande, vÀntande nÄgot som med
visshet skall komma.

Han lÀmnar sin plats och gÄr fram pÄ
fördÀck för att lÄta det blÄsa. Det kommer rök
och os frÄn kabyssen dÀr köksan stÄr och
svalkar sig. Och försalongen; duken Àr lika
vit som i fjor, syrtuten lika skinande,
blommorna pÄ spegelbordet lika nya och friska,
lamporna skallra i sina mÀssingshÄllare lika som
i fjor, och ÀndÄ Àr det nytt. Det Àr vÄrens,
naturens evigt föryngrande makt!

Och strÀnderna tÄga förbi de öppna
ventilerna i en lÄng triumferande defilé, Àn dystra
hotande, Àn leende lekande, men alla sÄ nya,
sÄ evigt unga.

*

Han kastar sig i mörka drömmar; han
pressas mellan husen i trÄnga svarta grÀnder;
han befinner sig pÄ botten av en brunn, han
skall krypa igenom ett valv men fastnar; man
travar tegelsten pÄ hans bröst dÄ han vÀckes
av en stark knackning pÄ fönsterluckorna. Han
störtar upp, men det Àr kolmörkt i rummet;
han skjuter upp luckorna, och ett hav av ljus
och grönska ligger för honom. O, natur!
verklighet som övergÄr alla drömmar. Ser du,
drömmare, sÄdant har din hjÀrna aldrig kunnat
drömma ihop, och du pratar om den kalla
verkligheten.

Morgonsolen belyser ett augustilandskap.
Han stoppar ett bröd i fickan, tar sitt horn
över axeln, en kĂ€pp och en korg – han skall
ut pĂ„ jakt – oblodig jakt.

De vandra mellan ekar och hasselbuskar;
dÀr sitta höstens blommor, som vÀntade tills
lien gÄtt över, innan de vÄgade sig fram i ljuset
att njuta i okvald besittning av livet, tills frosten
kommer. De gÄ över stubbÄkern, hoppa över
diket, kasta sig över gÀrdesgÄrden, och nu
börjar jakten i strandÀngen.

PÄ den snagghÄriga grÀsmattan, som Àr
vÀvd av starr och förkrympta kÀrrörter, ligga
champinjonerna som nyvÀrpta Àgg, vÀntande
solens pÄhÀlsning för att fÄ uppfylla sin
bestÀmmelse innan de ruttna; men det fÄ de icke
nu mer sedan de fĂ„tt sin nya bestĂ€mmelse –
att dö i sin ungdom.

Man lÀmnar slagfÀltet och tar av in i
granskogen, dĂ€r det doftar av terpentin – hĂ€lsa och
sjukrum; balsam för sÄrade bröst, som man
sÀger; i skogen, dÀr man gÄr nere i lugnet
och hör hur det blÄser tjugu alnar ovanför
ens huvud. DÀr flyger en tjÀder upp, sÄ att det
smÀller i grenarne. Nu skulle man haft en
bössa.

Varför skulle man alltid ha en bössa, dÄ
man ser ett oskadligt vÀsen ute i skogen? Det
gives bÀttre tillfÀllen i livet dÄ man skulle ha
en bössa.

DÀr gÄr en dragvÀg; hjulspÄren efter
oxkÀrran ha trÀngt djupt ned i jorden, men det
har icke hindrat ett helt giftigt slÀkte av röda
kremlor att sticka upp; de behövde kanske de
dÀr hjulspikarne i huvudet och det dÀr
oxtrampet över hjÀssan för att förmÄ sig intrÀda
i den synliga tillvaron.

Det ljusnar under granarne, och vÀgen
upphör vid ett hygge; hÀr ligga lÀmningar efter
skogens jÀttar som fallit för yxan, ty de kunde
icke ryckas upp med roten; men stubben stÄr
kvar och Àr överfallen av en skara tickor av
alla fÀrger och storlekar; de ha kastat sig över
dem som flugor pÄ lik, men de hÄlla sig dock
mest till de murkna som de rÄ pÄ; men de se
svultna ut, bleka och blodlösa; de Àro icke
vackra som kremlan, och icke heller giftiga,
men de Àro sÄ nyttiga.

Och skogen mörknar igen och granarne
blanda sina grenar med mossan pÄ marken och
famna stenarne och bygga smÄ svala tjÀll dÀr
den saffransgula kantarellen sitter bÀddad i
mossan och njuter sitt korta liv, skyddad för en
brÀnnande sol och för rovgiriga insekter.

Marken blir dÀven; porsen, en gÄng jagad
den ocksÄ för sina dövande egenskaper, frodas
i fred bland tuvorna, under grÄskÀggiga
förfallna furor, som dött av överflöd; en
hackspett hamrar dÀruppe och hör efter om det Àr
riktigt ihÄligt. Solen börjar skina hett; marken
blir stenbunden, skogen glesnar igen, och nu
höres ett dÄn ur marken, och det drar en frisk
vind i ansiktet; det börjar skimra blÄtt mellan
de lÀgre grenarne, och en doft av obrutna
ostron gĂ„r fram genom granriset. – Ännu nĂ„gra
steg uppför sluttningen – och dĂ€r – havet!
havet! Vinden ligger pÄ land och sjöarne Àntra
klipporna men kastas ner igen för att börja pÄ
nytt sin lek.

Av med klÀderna och ner i djupet. Vad sÄg
han dÀrnere pÄ en sekund? En annan vÀrld,
dÀr trÀden voro röda som tÄng och luften
smaragdgrön som havets vatten; och sÄ Àr han
uppe igen mitt ibland de sorlande och
kÀmpande vÄgorna; och han brottas med dem tills
han blir trött och lÀgger sig pÄ deras ryggar;
och de kasta honom upp, som de ville vrÀka
honom rÀtt in i himlen, och de draga honom
ner i mörka dalgÄngar som om de ville taga
honom ner i avgrunden; han upphör att vilja,
han upphör att önska, han gör intet motstÄnd;
hans kropp har förlorat sin tyngd, han stÄr icke
under inflytande av gravationslagarne, han
svĂ€var mellan vatten och luft – det Ă€r den absoluta
vilan utan förnimmelser.

Han lÄter vÄgen bÀra sig i land pÄ den
grunda sandstranden, dÀr den bildar en
skrÀpgömma mellan klipporna. HÀr har havet samlat
allt vad det icke kunde sluka, sorterat, tvÀttat
och polerat det: avbrutna Ă„ror, legioner korkar,
barkar, vasspipor, laggar, tunnband. DÀr sÀtter
han sig och betraktar en lösbruten
skeppsplanka.

*

De vĂ€nde för sista skĂ€ret –
det knakar i tackel och hult –
med firade skot och bommar
de höllo till havs för fullt.

Det stampar och dunkar i stÀven
och vinden han skjuter pÄ,
fram, ut över gröna vÄgen,
rÀtt in i en himmel blÄ.

FrÄn stampande stÀv han spanar
den vida runden omkring,
dÀr ögat kan söka vila,
men finner blott ingenting.

DÄ stannar hans trötta öga,
dÄ svÀvar ej mer hans blick,
den funnit i fjÀrran ett nÄgot,
en ljus men irrande prick.

Fram över den vÀsande vÄgen
sin rankiga bana den styr,
likt malen kring aftonlampan
den söker det ljus den flyr.

Det Àr en ApollofjÀril
sÄ ensam pÄ villande hav,
han sökte dÀrute frihet
och finner en enslig grav.

Men framÄt det gÄr som ödet,
i ett Àr synen förbi.
I blÄnande sky han spanar
men finner intet dÀri.

Det stÄr en fetlagd sprÀngört
i grusad fÀltspatsstrand.
Vid roten ligger en esping
och sover i solens brand.

Men vildbit surrar i blommen
och suger ur knapp och stift;
Ă„t ynglet det suger honung,
Ă„t gadden det samlar gift.

*

De ha suttit instÀngda i Ätta dagar för
regn. Han har tagit sitt kvarter vid fönstret, ty
han har dÀr en ruta, som av Älder och sol blivit
gul och grön och röd, och nÀr han ser ut
genom den över den grÄa molniga fjÀrden, sÄ
blir det solsken; de grÄ mÄsklipporna bli röda,
luften blir gul och trÀden smaragdgröna; men
nÀr han ser pÄ ett sÀrskilt sÀtt genom rutan, fÄr
han en regnbÄge pÄ himmelen och dÄ tror han
att det skall bli vackert igen.

Men lÀngst ute i fjÀrden ligger en holme,
den ser mera ofördÀrvad ut Àn de andra
holmarne; granarne Àro tÀtare, klipporna
grönare, och det sitter en vass utanför stranden.
Dit stÄr nu hans lÀngtan, ty dÀrifrÄn ser han
havet.

Och det blev solsken igen. Han sköt ut
sin bÄt och hissade pÄ! Det gÄr över den
gungande vÄgen och fjÀrden vidgas, men lÀngst ut
lockar den gröna holmen, och den kommer
nÀrmare och vÀxer tills bÄten skjuter in i den
viskande vassen och han stiger i land.

Han ser sin dröm förverkligad. Ensam
bland trÀd och klippor med havet framför sig
och en oÀndligt blÄnande himmel; icke ett ljud
som förrÄder mÀnniskans störande nÀrvaro;
icke ett segel i horisonten, icke en koja pÄ
strÀnderna. En strandskata som Àlskat
ensamheten springer upp och skriker sÄ Àngsligt sitt
hjÀlp! hjÀlp! en flock ungkrÄkor med modern i
spetsen ge sig ut och springa pÄ vattnet för
att fly den fruktades ankomst; en grÄ huggorm
rullar upp sig och rinner som en bÀck mellan
stenarne för att fly; mÄsarne komma ifrÄn
skÀren för att se pÄ fridstöraren och de skrika
som smÄ barn och fly; dÄ flyger en krÄka upp
ur en tÀt gran och hon flaxar upp med sina
trasiga vingar och skriar och hotar och jÀmrar
och flyr till avlÀgsnare skÀr; allt flyr den
fruktade som flydde mÀnniskorna.

Han vandrar pÄ sandstranden; dÀr ligger
ett skelett av en tall den havet gnagit vit, den
solen blekt likvit; den ligger som skrovet av
en drake och mellan revbenen blomma
purpurröda fackelblomster och guldgul lysing;
övergivna snÀckskal bÀdda omkring den vilda astern,
som lever sitt liv pÄ deras gravar; valerianan
doftar och frodas i en bÀdd av stinkande tÄng.

Han lÀmnar stranden och vÀnder in i
grandungen. De stÄ sÄ raka, de trÀden, litet för
raka, men han ser havet mellan dem, havet –
ensamheten, naturen! Men marken Àr sÄ jÀmn
som om den trampats av mÀnskofot; hÀr stÄr
en stubbe – yxan har varit hĂ€r; dĂ€r vĂ€xer
en brÀnnÀssla, mÀnskan har varit hÀr; det kan
icke slÄ fel, ty nÀsslan Àr mÀnskans parasit, som
icke vÄgar sig ut i skogens ensamhet eller i
Àngens villande marker; nÀsslan Àr en ohyra,
som föds av mÀnniskan, som endast kan leva
dÀr mÀnniskor finnas; den samlar allt damm
och smuts den kan Ätkomma pÄ sina ludna
klibbiga blad och den brÀnns nÀr man rör den.
En hÀrlig avkomma född av synd.

Han vandrade vidare. En grĂ„sparv –
rĂ€nnstenens och bakgĂ„rdens granne – den
bevingade som trives i mullen, som badar sig i
smutsen – som borde ha blivit en rĂ„tta, efter
han icke ville begagna sina vingar; –
mÀnniskans schakal. Vad levde han dÄ av hÀrute,
dÀr mÀnniskan icke fanns? Kanske av nÀsslans
frön?

NĂ„gra steg och han hittar en skosula; det
var en stor fot, en av arbete vanstÀlld fot som
trampat sina tunga steg pÄ den. Mellan
trÀdstammarne reser sig en grÄstens-spis som ett
altare Ă„t naturens betvingare, som burit offer
Ät styrkan. Elden har slocknat lÀnge sedan,
men dess verkningar synas. Marken Àr
uppbökad som av orena djur, trÀden Àro avskalade,
och sjÀlva klippan har man brutit sönder; dÀr
syns i berget en jÀttebrunn med smutsigt, brunt
vatten; man har blottat jordens inÀlvor och
kastat omkring spillrorna sÄ som onda barn de
dÀr icke fÄ sin vilja fram eller funnit vad de sökt.
Men det fattas ÀndÄ ett stort stycke i berget!
Det tog man med sig nÀr man seglade med
fÀltspaten till porslinsbruket, och nÀr det icke
fanns mer att hÀmta, kom man icke mer igen!

Han flydde ifrÄn förödelsen och styrde sina
steg ner till bÄten.

FotspÄr i sanden! Han bannade och ville
fly, men dÄ mÀrkte han att han bannat sig sjÀlv
och dÄ förstod han varför mÄsarne flydde och
huggormen och de andra, och han trampade
igen i sina spÄr, ty han kunde ju icke fly sig
sjÀlv.

Han tog sin kikare och riktade den Ă„ter
över fjÀrden varifrÄn han kommit. Och han sÄg
en vit klÀdning under ekarne och han sÄg den
blÄ suffletten. Och han gick ner i bÄten, tog
sig en sup och smörgÄs och tÀnkte för sig
sjÀlv, nÀr han satte sig till rors: du som har fÄtt
allt vad du önskat, det bÀsta livet ger, vad
brÄkar du dÄ för?!


Dikt Solrök - August Strindberg