Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Sic!

Det var en gÄng pÄ sextitalet,
jag var student pÄ kondition,
jag hade i det hela ej sÄ galet
och fick i visdom en lektion.

Jag var visst anstÀlld att dressera
tre pojkar ej av vÀrsta slag,
men skulle ocksÄ göra mera
som: vattna blommorna var dag;

jag skulle lÀsa högt och spela,
och ge kanarifÄglar mat,
och nÀr man hade hÄg att grÀla,
dÄ var jag anstÀlld dÀr pÄ stat.

Nog av, en vacker dag det hÀnde,
en vÀn mig skickade en bok,
och jag den olÀst genast sÀnde
till hennes nÄd, min arma tok!

Hon var en högt belÀsen kvinna,
som kunde utantill Tegnér;
pÄ etagern man kunde finna
bÄd Shakespeare, Schiller, Tieck med fler.

Och hon förstod sÄ vÀl dem akta
och smakfullt ordna dem i grupp,
jag kom en dag att dem betrakta
men mÄste först dem skÀra upp.

NÄvÀl till Àmnet nu och Musan!
Hon fick min bok i rÀttan tid.
Men sÀnde den tillbaks med husan
och fogar denna hÀlsning med:

(I parentes jag först vill skriva
ett ord om bokens karaktÀr,
om man en karaktÀr kan giva
pÄ Don Juan som Ànnu Àr

för ogift folk ibland det bÀsta
som man till kvÀllslektyr kan fÄ.)
hur kunde jag vÀl vÄga fresta
pĂ„ hennes godhet att jag sĂ„…

Att sÄdan skamlig bok till henne skicka,
som icke kunde pÄ divan
fÄ visas för den unga flicka,
som just man vÀntade frÄn stan.

Jag stackars man blev helt förbluffad
och kunde icke rÀtt förstÄ
hur hon dÄ kunde bli sÄ knuffad,
(men nu förstÄr jag det! HÄhÄ!)

ty dÄ om den fatala boken
jag ej den minsta kunskap fÄtt,
min vÀn som hade satt den kroken,
han kÀnde etwas smÄtt och gott.

Och flickan kom frÄn stan sÄ sedig,
en fröken omkring sjutton Är,
i skick och lÄter ganska ledig
med bruna ögon, mörkbrunt hÄr.

Hon skulle sig pÄ landet hÀmta
frÄn vinterns baler och kurtis,
hon tyckte gÀrna om att skÀmta,
men alltid pÄ ett sedigt vis.

En dag hon bad mig gÄ att leta
en sysak uppÄ hennes rum.
Att jag gick strax, det kan man veta,
jag var sÄ ung, jag var sÄ dum.

Med lindrig bÀvan in jag trÀdde
i denna kyska lilla vrÄ.
Ett sken av oskuld dÀr sig bredde
pÄ sÀngens blommiga plymÄ.

Och lik en spetsgÄrd spetsar sitta
pÄ vakt kring kudden av batist,
att onda drömmar ej mÄ smitta
den lilla som dÀr sovit sist.

Och mössan nystÀrkt och plisserad
och lakanen med broderi
en tavla ack! sÄ fint melerad
av oskuld och koketteri.

Helt blyg jag sÀngen nu mig nÀrmar,
men gissa vad jag skÄda fick?
Min Don Juan i franska permar
inunder sjĂ€lva kudden – Sic!


Dikt Sic! - August Strindberg