Dikt Sångare!

Sångare!
Hur länge viljen I sjunga vaggsång
och skallra med skallra för unga släktet?
Vi bjuden I än på flaskor och nappar?
Han ej I sett att söta mjölken är orörd?
Och barnen fått tänder?

Sångare!
Hur länge viljen de små I skrämma
med busar byltade in i multna paltor?
Dran hop de rostiga harnesk och värjor
och skicka dem sen till sista beskådan
i Nordiskt Museum!

Sångare!
Vi jämren I jämt om idealen som svekos?
Var tid har sina idéer om ting och om saker;
och vi ha våra idéer om verkligheten!
Förblin I verkligen trogna Era idéer
vi svika ej våra!

Sångare!
Vi sjungen I endast i höga ton om de höga?
Det höga i livet ges för oss är det högsta.
Vi sätten I ännu det skönas sken för det sanna?
Det sanna är fult sålänge sken är det sköna.
Det fula är sanning!

Sångare!
Må smäktande serenader i månsken tystna!
Fast ljuset ännu i fönstret brinner,
har idealet dock lagt sig i varma lakan.
Hon börjar bli gammal, den gamla sköna
och håller på nattron!

Sångare!
Om icke nattluft spräckt Era vackra röster
och om I viljen lära Er nya sånger;
välan så låten den gamla sköna få sova!
Vi ta tillsammans en sång för den nya dagen,
ty solen är uppe!