Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Prolog vid musikfesten.*

Det blåstes samling, svenskar:
det var betydelsen av den signalen –
och jag ser salen fylld från golv till tak
av landsmän ifrån rikets alla kanter,
från sund och fjord, från älv och skog’
från fjäll och sjö, jag hälsar Er välkomna!

*

Förlidet år höll riket laga skifte,
och gammal rågång röjdes opp igen,
att hundraårig ägotvist med grannen lykta;
vi enades kring eget hem och ”egen flagga,
kring egna minnen, egna krav;
med egen drott och egna lagar.——
Men statskonst söndrar ofta sinnen,
på tinget gnys och samkas sorl,
d, är råder icke ofta harmonier,
ty där skall stridas för att vinnas;
men vi ha bänkats här för andra mål,
för fredlig tävlan, till olympiskt spel
med sång ochi strängalek, för första gångfen;
för första gången samlas landsmän
till sångarting med infödd tonkonst
i sångens land, det är en märkesdag
som skrives upp i konstens hävdagömma.
På kulen vinter fick vi tidig vår,
och sinnet vaknade och väckte minnet;
då gick en kallelse kring land och strand,
och svaren kommo in på skilda landsmål,
och här vi enats; fastän många tungor
vi hora talas, är dock tonens ett,
och i musiken råkas vi som landsmän:
där finns ej avljud, omljud, öppet, slutet,
ej mitt, ej ditt, men allas vårt,
där endast samljud, harmoni skall råda.

Den svenska sången klang i urtid redan,
och blev i visan, folkets visa fullgod,
en namnlös dikt i ord och ton,
som lever än i evig ungdom.
Men längre fram där höras namn;
vi minnas stormaktstidens Duben,
och Karl den elftes Rudbeck,
den yverborne svensken, Olof Rudbeck,
och frihetstidens Roman, bara namn
men litet gagn, ej ekot ens vi hört av deras toner,
ty de förklingade i krigsmusikens larm.
Sen blir en paus, en sekellång måhända,
och svenska sången levde blott på lån
från utländsk marknad, myntade här hemma,
och lång blev väntan, ändlös, tröstlös…
så kom en dag, i förra seklets början,
då sång och saga levde upp på nytt,
då halvförgätna kväden, forntidstoner
ur ättekummel, kyrkruiner grävdes fram.
Med Geijer och Afzelius och Richard Dybeck
den svenska sången föddes ny för andra gången,
ochi omklädd sen i nytidsdräkt
den trädde in på scenen, i salongen,
med Lindblad, Josephson och Wennerberg,
tills Söderman tog upp den rätta skalan,
Strömkarlaslag av älvkarln själv han lärde,
från loge, lada, tomt och teg
han toner tog och konstrikt sedan vävde;
han stått oss närmst, han står där än,
må ingen större det förnärma;
och vi ha stora: Berwald, Norman,
med dem vi öppna denna fest;
men låt nu ej de store döde döda
de levande, som ock ha rätt att leva;
men de begära intet pris, här ges ej sådant,
ty sångens gåva är sin egen lön. —-
Ert bifall dock som återskallet
skall stärka och fördubbla tonens ljud,
ert tysta tadel blir en sporre
att skapa skönare och bättre, nästa gång.

Så börja vi i dag, i morgon slutas,
i övermorgon skiljas vi och gå till landet
att bo i hyddor under gröna löv,
må då vi minnas denna fest, försoningens,
och driva syndabocken ut i torra öknen
belastad med vårt ärvda agg,
vår avund, våra små förtreter,
då skall vår moder Svea fröjdas
vår moder, litet styvmor, ofta nog,
och vi gå fram mot ljusa, bättre tider
till nya segrar, nya sångarstriden.

*Detta poem föredrogs som prolog till den första
Svenska musikfesten av August Lindberg vid en konsert
på k. operan 31 maj 1906. Före framsägandet inträdde
trumpetare och blåste samlingssignal.


Dikt Prolog vid musikfesten.* - August Strindberg