Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Prolog vid musikfesten.*

Det blÄstes samling, svenskar:
det var betydelsen av den signalen –
och jag ser salen fylld frÄn golv till tak
av landsmÀn ifrÄn rikets alla kanter,
frĂ„n sund och fjord, frĂ„n Ă€lv och skog’
frÄn fjÀll och sjö, jag hÀlsar Er vÀlkomna!

*

Förlidet Är höll riket laga skifte,
och gammal rÄgÄng röjdes opp igen,
att hundraÄrig Àgotvist med grannen lykta;
vi enades kring eget hem och ”egen flagga,
kring egna minnen, egna krav;
med egen drott och egna lagar.——
Men statskonst söndrar ofta sinnen,
pÄ tinget gnys och samkas sorl,
d, Àr rÄder icke ofta harmonier,
ty dÀr skall stridas för att vinnas;
men vi ha bÀnkats hÀr för andra mÄl,
för fredlig tÀvlan, till olympiskt spel
med sÄng ochi strÀngalek, för första gÄngfen;
för första gÄngen samlas landsmÀn
till sÄngarting med infödd tonkonst
i sÄngens land, det Àr en mÀrkesdag
som skrives upp i konstens hÀvdagömma.
PÄ kulen vinter fick vi tidig vÄr,
och sinnet vaknade och vÀckte minnet;
dÄ gick en kallelse kring land och strand,
och svaren kommo in pÄ skilda landsmÄl,
och hÀr vi enats; fastÀn mÄnga tungor
vi hora talas, Àr dock tonens ett,
och i musiken rÄkas vi som landsmÀn:
dÀr finns ej avljud, omljud, öppet, slutet,
ej mitt, ej ditt, men allas vÄrt,
dÀr endast samljud, harmoni skall rÄda.

Den svenska sÄngen klang i urtid redan,
och blev i visan, folkets visa fullgod,
en namnlös dikt i ord och ton,
som lever Àn i evig ungdom.
Men lÀngre fram dÀr höras namn;
vi minnas stormaktstidens Duben,
och Karl den elftes Rudbeck,
den yverborne svensken, Olof Rudbeck,
och frihetstidens Roman, bara namn
men litet gagn, ej ekot ens vi hört av deras toner,
ty de förklingade i krigsmusikens larm.
Sen blir en paus, en sekellÄng mÄhÀnda,
och svenska sÄngen levde blott pÄ lÄn
frÄn utlÀndsk marknad, myntade hÀr hemma,
och lĂ„ng blev vĂ€ntan, Ă€ndlös, tröstlös…
sÄ kom en dag, i förra seklets början,
dÄ sÄng och saga levde upp pÄ nytt,
dÄ halvförgÀtna kvÀden, forntidstoner
ur Àttekummel, kyrkruiner grÀvdes fram.
Med Geijer och Afzelius och Richard Dybeck
den svenska sÄngen föddes ny för andra gÄngen,
ochi omklÀdd sen i nytidsdrÀkt
den trÀdde in pÄ scenen, i salongen,
med Lindblad, Josephson och Wennerberg,
tills Söderman tog upp den rÀtta skalan,
Strömkarlaslag av Àlvkarln sjÀlv han lÀrde,
frÄn loge, lada, tomt och teg
han toner tog och konstrikt sedan vÀvde;
han stÄtt oss nÀrmst, han stÄr dÀr Àn,
mÄ ingen större det förnÀrma;
och vi ha stora: Berwald, Norman,
med dem vi öppna denna fest;
men lÄt nu ej de store döde döda
de levande, som ock ha rÀtt att leva;
men de begÀra intet pris, hÀr ges ej sÄdant,
ty sĂ„ngens gĂ„va Ă€r sin egen lön. —-
Ert bifall dock som Ă„terskallet
skall stÀrka och fördubbla tonens ljud,
ert tysta tadel blir en sporre
att skapa skönare och bÀttre, nÀsta gÄng.

SÄ börja vi i dag, i morgon slutas,
i övermorgon skiljas vi och gÄ till landet
att bo i hyddor under gröna löv,
mÄ dÄ vi minnas denna fest, försoningens,
och driva syndabocken ut i torra öknen
belastad med vÄrt Àrvda agg,
vÄr avund, vÄra smÄ förtreter,
dÄ skall vÄr moder Svea fröjdas
vÄr moder, litet styvmor, ofta nog,
och vi gÄ fram mot ljusa, bÀttre tider
till nya segrar, nya sÄngarstriden.

*Detta poem föredrogs som prolog till den första
Svenska musikfesten av August Lindberg vid en konsert
pÄ k. operan 31 maj 1906. Före framsÀgandet intrÀdde
trumpetare och blÄste samlingssignal.


Dikt Prolog vid musikfesten.* - August Strindberg