Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt PĂ„ Nikolai ruin

Visby 1870.

Det Àr just i middagsoset
pÄ Nikolai ruin,
dÄ vÄrvinden blandar havsluft
med doft av ros och jasmin.

Djupt under mig nere vid stranden
man sjunger en Sankey-sÄng
och letar petrifikater
vid doften av rutten tÄng.

Och sÄngen den Àr sÄ sömnig,
sÄ masig och monoton,
och jag blir sÄ sömnig, sÄ sömnig,
ty luften Àr full av ozon.

Mitt bolster Àr stoppat av murgrön,
till kudde ur en portik
jag lÄnar en mossig kragsten
av oÀkta nordtysk gotik.

Och rönnen lovar att mota
sin kos bÄd flugor och knott,
det tjÀnar ej lÀngre streta,
att sova pÄ maten Àr gott.

DÄ hör jag frÄn valvet inunder
den vÀldiga orgelns ljud
och röster av snöpta prÀster,
som tagit Kristus till brud.

De sjunga om Kristi kÀrlek,
om bruds och brudgummes band,
fast kÀrleken tycks nÄgot grekisk
dÀr bruden Àr vorden till man.

Allt gÀllare stiger sÄngen
i kyrkans bĂ„gnande skepp –
Nu lyfter bispen sin krÀkla:
hÀr tuktas andar med kÀpp!

Men skaror av arma sjÀlar
pÄ stengolvet böja knÀ,
de rista pÄ himlens portar
men hava ej guld till entré.

Allt gÀllare stiger sÄngen
mot kyrkans kalkade valv;
de sjunga sitt Kyrie, Kyrie,
men dyrka den gyllene kalv.

Nu kyssa de kors och kulor
och sitta sÄ vackert still,
men kyssa kalven pÄ pannan,
nÀr Gud vÀnder ryggen till.

DÄ stiger frÄn altaredisken
en vÀllustig doft av mysk,
ty hÀr skall kommuniceras
och packet det luktar snusk.

Och packet kryper i dammet
att smaka det vita bröd.
Bourgognen lyser i kalken
som bispens nÀsa sÄ röd.

De ropte sitt Herre förbarma,
nÀr prÀsten tog bÀgarn och drack,
de ropte sitt Kriste förbarma,
de ropte sÄ valvet sprack.

Jag rycker mig ur min slummer
och ser mig försiktigt omkring,
men borta Àr pack och prÀster
och orgel och altarring.

Blott solen sÄ hjÀrtligt lyser
i stÀllet för smala ljus,
och groblad rÀnna och frodas
i fallna pelares grus.

DÄ blÄser en bris frÄn redden,
utur ett fönsterogiv,
han griper en murgrönsranka
och söker ett glÀttigt motiv.

Strax vaknar den svarta staren
som byggt i ett kapitÀl,
han bryner sin nÀbb mot stenen
och sjunger till vindens spel.

Men under mig nere vid stranden
man sjunger en lÀsarsÄng
och letar petrifikater
vid doften av rutten tÄng.


Dikt PĂ„ Nikolai ruin - August Strindberg