Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Olika vapen

Don Almagro de Vicuña,
taffeltÀckare vid hovet,
Àr av gammal Àdel stam

och det castilianska blodet,
blekt som mjölk och tunt som vatten,
flyter trögt som honung fram.

Smink pÄ kinden, jÀrn till maten
fĂ€rgar upp bĂ„d’ ut och innan
Ă€delt castilianiskt blod.

Handen för ej mera klingan,
klappat alltför lÀnge flickan,
som har kysst ihjÀl hans mod.

Möter sÄ en kvÀll i mörkret
mohren med det mörka hatet,
vattendragarn; nu hans slav,

fordom öknens frie son, som
odlat landet, byggt dess stÀder
och behöll blott sjÀlv en grav.

”StĂ„, Hidalgo! Ut med klingan!
Slav och herre gÀller striden;
ni har svÀrd och jag har dolk!

Fordom vi med lika vapen
möttes pÄ Castiliens slÀtter
sĂ„som tvenne fria folk!”

Men den Àdle taffeltÀckarn
bleknar under röda sminket
och hans vissna hand blir lam.

”Slav, ditt usla liv jag skĂ€nker;
svÀrdet korsas ej med dolken,
ojĂ€mn strid ju Ă€r infam.”

”VĂ€l, Hidalgo, dina fĂ€der
bröto vÄra blanka klingor,
togo vapnen frÄn oss bort.

Stumparne vi letat samman
slipat dem mot vÄra tÀnder,
dÀrför slavens svÀrd Àr kort!

Dolken Àr vÀl ock en klinga
och har lika stolta anor
som din vÀrja, Castilian.

Dolken Àr tyranners bane,
stuckit CÊsar ut frÄn vÀrlden,
nĂ€r han tummade dess plan!”

Men den Àdle taffeltÀckarn
redan vÀnt sin rygg Ät slaven
och gÄtt stolt sin vÀg.

Och med kappan över nÀsan
till en smutsig grÀnd vid hamnen
styr han sina stolta steg.

DĂ€r av sidenmasken skyddad
söker han drogisten Josef
som kan blanda vitt i vitt.

”Mohren Djeddur, vattendragarn!”
”Gott, Hidalgo! KĂ€nner mannen!”
”Kostar?” – ”Fem piaster!” – ”Kvitt!”


Dikt Olika vapen - August Strindberg