Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Min vÀn och Jag

Du minns,
vi voro kungliga amanuenser
och svÀrmade för idealen,
vi kÀnde icke Àn Zola och Spencer
och realismen rÄdde endast vid kvartalen.

Du minns,
nÀr vi ett litet lÄn fÄtt ut ur banken,
vi Ă„to ostron till Johannisberger.
Och sen nÀr en Havanna dövat tanken,
vÄr framtid skimrade i nya fÀrger.

Du minns,
vi skrevo pjÀser ocksÄ för dramaten
pÄ vackert sprÄk, sÄ passande parketten
som en kopp kaffe med likör pÄ maten,
som en dessert med ost pÄ efterrÀtten.

Och nu
vi blivit gamla: du har slutat sjunga
och söker tröst hos dina abonnenter.
I din affÀr du drager dagens tunga
och kÀnner tungt: non canit plenum venter.

Och jag,
jag skriver icke mer det vackra sprÄket
men lÀr förÀlskat mig i det naturligt fula.
Jag kastat mig i vÀrldsförbÀttrarbrÄket,
dÀr aldrig man gÄr sÀker för en kula.

Och nu
jag Àter skivlax, dricker mÄltidsdricka,
förökar slÀktet, gÄr ej mer pÄ krogen.
Du Àter ostron Ànnu med din flicka,
ja du, du blev de gamla idealen trogen!


Dikt Min vÀn och Jag - August Strindberg