Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Lokes smÀdelser

Tidens gudar, som jag smÀdat,
smÀda vill jag Àn en gÄng!
Tidens gudar, som jag hÀdat,
hÀda vill jag i en sÄng!

I han makten, jag har ordet,
jag har ordet i min makt;
tretton Àren I vid bordet;
det betyder, har man sagt,
dödsfall, ofall, onda tider:
gudar, tagen Er i akt,
ty vad rÀttnu tiden lider:
gudar, varen pÄ Er vakt!

Det Àr sant, jag fordom sutit
vid Ert gudabord som gÀst;
edan bindeln vÀl I knutit,
slÀpad blev jag till Er fest.
DÀrför ock, vad I förbrutit,
kÀnner Loke kanske bÀst!

VĂ€mjdes jag vid fyllda faten,
av Ert vin jag ej blev glad,
och Er sÄng tog smak av maten
men var tunn som kittelns spad.
Gudar, dÀrföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!

Nej, jag vill Ert lov ej kvÀda,
icke sjunga för Er mat,
nej, jag vill Er heldre hÀda
med mitt stora, sköna hat!

I han strÀckt min bÄl pÄ bergen,
och bland isar rett min grav,
se’n den lille lömske dvĂ€rgen
skurit mina senor av.

Fast I bundit mina hÀnder
och min fot i jÀrnet smitt;
fast I brutit mina tÀnder,
Àn min tunga smÀdar fritt.

Jag Er hemlighet förrÄdde,
gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nÄdde
in i Era fasta slott.

Jag förrÄdde Era funder
och Er falska helighet;
trodde ej pÄ Era under,
ej pÄ Er odödlighet.

DÀrför Loke ock av Eder
nÀmnes frÀmst bland smÀdare;
det han rĂ€knar sig till heder –
han förrÄtt förrÀdare!

NĂ€r den svage straffar styrkan,
dÄ nÀmns straffet hÀmnd;
jag ej vÄldet gav min dyrkan,
hÀmnd min bragd Àr dÀrför nÀmnd.

VÀl! Jag hÀmnats dÄ, I gudar,
jag har hÀmnats, hören det!
Jag har slitit Era skrudar,
visat fram Er nakenhet!

Eder gudstjÀnst jag föraktat,
Edra stoder slagit kull,
och den gyllne kalven slaktat
för att se om den var mull.

Jag har rivit templets murar,
jag har brutit altarskrank,
jag har öppnat stÀngda burar,
jag har störtat murkna plank.

Jag har hÀmnats, gudasköka,
hÀmnats all min ungdoms ve,
dÄ jag tvangs för dig att röka
och du bröt mig ner pÄ knÀ!

NĂ€r jag sanningen fick slunga
i Ert anlet, gudapack,
dÄ Er himmel syntes gunga
och Er gamla skottmur sprack.

GudakÀrngar, gudagubbar
rÀnna yra efter skygd,
hÀngsla byxor, knyta stubbar,
för att dölja skrumpen blygd.

Styrkan letar sina lansar,
skönhet plockar fikonlöv,
dygden tar sitt gyllne pansar,
rÀtten gör sig blind och döv.

Lögnen gÄr till dikets renar,
fÄngar ormar i dess dy,
binder dem i bergets stenar
att i Lokes anlet spy.

Och nu ligger Loke bunden:
en mot hundra var hans sÀtt,
men i lumpna gudarunden
skrikes dock om oförrÀtt.

Bunden ligger han pÄ hÀllen,
men hans tunga Àn Àr fri,
och de gamla gudaskrÀllen
darra Ànnu vid hans skri.

Ty i smÀrtans lÄnga nÀtter
makan vid hans hÄrda bÀdd
stÀller sig för ormens etter,
rÀcker bÀgarns svala brÀdd.

NÀr dÄ lömska ormar mÄtta
sina hugg mot hennes bröst,
dÄ hörs Loke ej bespotta,
men som stormen blir hans röst.

NĂ€r han riste sina bojor,
det i bergens hÀllar skrall,
och i borgar och i kojor
mÀnskor vÀnta vÀrldens fall.

DÄ hör Loke upp att smÀda,
men ur mörka ögonvrÄn
blixtar ljunga, frÀsa, sveda,
och han ropar pÄ sin son.

MidgÄrdsormen, vÀrldsförstörarn
rasslar dÄ med fjÀllig kropp,
stjÀrten rörs av vÀrldsförgörarn
ner vid Wolgas vilda lopp.

Och det prasslar och det brakar
i Wolchonskyskogens snÄr,
och i Pyrenées det knakar,
dÀr hans buk i ringlar slÄr.

Men med bröstet argt han piskar
Seine, en gammal helig flod,
frÄn vars strÀnder Àn det viskar
om förlossning och om blod.

Men var ormen huvet döljer,
fege gudar, frÄgen I.
Framtid evigt nutid följer,
svaret skall Er forntid bli.

Ty nÀr han sitt huvud reser,
gudar, dÄ Àr tiden all,
hören I dÄ ormen vÀser,
svÄrt Àr ej att spÄ Ert fall!

DÄ gÄr branden över vÀrlden,
brÀnner allt som brÀnnas bör,
skedar guldet ifrÄn flÀrden,
men vad leva skall, ej dör.

Och den gamla torra jorden,
nu i fruktbar aska bytt
och av elden renad vorden,
avlar, föder fram pÄ nytt.

DÄ i evigt gröna lunder
vandrar fri en nyfödd slÀkt,
villad ej av gudafunder
som de forne andar brÀckt.

DÄ I Àren döde alla,
gamle gudars skrala Àtt;
födde voren I att falla,
dÄ I ormens huvud sett.

Men vid Era svarta bÄrar,
nÀr I slutat Edert lopp,
Loke Àger inga tÄrar,
blott sitt evigt unga hopp.

Sina smÀdelser han sÀnde,
störde Eder gudaro,
ty han trodde pÄ den Ende,
ej pÄ Er han kunde tro.

Över Era gravar ljudar
fridfullt som ifrÄn en vÀn:
hÀr I vilen, Tidens Gudar;
Evighetens lever Àn!


Dikt Lokes smÀdelser - August Strindberg