Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Landsflykt

(1876.)

I.

Frossjuk söndagseftermiddag dÄsar,
ostlig vind oktobermolnen vÀltar,
ifrÄn strömmen skrika tama mÄsar,
duggregn gatans damm till Àvja Àltar.

Jakobs klockor ringa aftonsÄngen
och vid heligt oljud damer skynda
ta ett nÄdeförskott för sÀsongen
för att sedan mera stÀdat synda.

Gent mot kyrkan under oprahuset
hemlös ungkarl pÄ kaféet bolmar,
Àngslig, feberhet frÄn gÄrdagsruset
vÀnder tidningsblad i stora vÄlmar.

LagertrÀden uti regnet susa,
lagrar tobaksrökta, punschbeskÀnkta;
dÀsta orgelljud frÄn kyrkan brusa
genom rutorna av gatsmuts stÀnkta.

NÀr med orgelns ton det stÀmmer
halvtömt punschglas högt pÄ brickan klirrar
och ur slummern kyparn skrÀmmer,
strÀng frÄn spiseln brons-Beethoven stirrar.

Hemlös ungkarl sitter purken, pirrig,
ser sin bild i takets speglande kasetter
gulblek, spöklik, sprÀckt och virrig
som en drömsyn uti russömnsnÀtter.

Sjunker samman i den gröna schaggen,
svettkall panna tager till att mulna,
och i hjÀrtats vÀggar gamla taggen
kommer sÄret att Änyo bulna.

Strax han ner i bladen dyker
att i nutids narrverk glömma
hur hans hjÀrtblod Ànnu ryker,
huru sÄren Ànnu ömma.

LĂ€ser om de stora orden,
slÀckta ljus och tÀnda dankar,
falska vÀxlarne och fina morden,
vackert sprÄk och fula tankar.

Om falliter och oktrojer,
journalism av lÀttmatroser,
vitterhet med korderojer,
franska dramer med fransoser.

Jakobs klockor mjÀltsjukt pingla;
syndaskaran ur portalen
som en grÄsvart orm ses ringla
till teatern eller balen.

PÄ kaféet tÀndes gasen
och de tunga jalusier fÀllas,
punschen gnistrar ren i glasen,
och i dörrn det börjar smÀllas.

Rummet luktar regnvÄtt lÀder,
fuktig tobaksrök mot taket stiger,
prat och stim och dyra eder,
endast ensam ungkarl tiger.

BlÄa rökmoln speglar dölja,
gasens kupor dunkelt glöda,
enslings blickar molnen följa,
minnen uppstÄ frÄn de döda.

Hemmet ser han hÀgra fjÀrran,
gammalt borgarhem frÄn tjugotalet,
stamfar ifrÄn bryggarkÀrran,
som var med om kungavalet.

Nött mahognymöbel prydd med mÀssing,
tvÄmanssÀng ifrÄn Carl Johans dagar,
Ă€rbar som en dram av Lessing,
byrÄar med stora magar.

Och pÄ vÀggarne litografier,
Nikolaus och Napoleon den förste,
Torsslow, Högqvist, bland genier
frÄn de minste till de störste.

BokskÄp av massiva eken
med Franzén, Wallin och Braun,
tidens smak: Guds ord i leken,
bland Seraferna en Faun.

Hemmets varma söndagskvÀllar
samla sprÀngda syskonringen,
bröder lÀmna glada sÀllar
och av systrar saknas ingen.

Ser den gamle i sitt soffhörn röka
och slÄ takt till menuetten
nÀr de unga sig försöka
pÄ den Haydnska kvartetten.

Mor gÄr kring bland alla sina
och trakterar dem som spela;
morbror tyckes Haydn pina
nÀr i brÀdet han syns trÀla.

Mormor lÀmnat nÄl och sömmar,
lÀser tyst i sin postilla,
hon har slutdrömt sina drömmar,
ser sin vÀrld igenom brilla.

Hem och söndagskvÀllar varma,
glada systrar, muntra bröder,
röken hÀgrar för den arma,
i vars hjÀrna ruset glöder.

Men nu öppnar kyparen ventilen,
varma syner bort med rökmoln draga
ut i regn och kvÀll med vÀderilen,
som i mörkret utanför hörs klaga.

*

II.

Åkare, kör fram
att jag mÄ hÄlla mitt intÄg
i den broderliga huvudstaden
och hedra mitt trogna norska folk
med min mÀrkvÀrdiga nÀrvaro.
I en skraltande droska
ohÀlsad av hurrarop,
ofirad av unionsflaggning
lÄter jag mig dragas
av ett gudbrandsdaliskt enspann
opp för Carl Johans Gade.
Nedanför slottsbacken
mottages jag av brödrakonungen
med hatten i hand,
oomgiven av stater och kÄrer,
utan studenter och polisbetjÀnter,
pÄ en knÀböjande konstitutionell
högerhÀst,
som sÀnker huvudet
inför mig, vÀnstermannen!
Smickrad och rörd
över det lysande mottagandet
befaller jag körsvennen
föra mig undan i en bakgata,
att jag pÄ ett andra klassens hotell
mÄ dölja mina kÀnslor
och min obetydliga nattsÀck.

*

PĂ„ FrognersĂŠterns vinglande utkik
ser jag ut över dig,
stolta Norge.
Jag ser dina fjÀll
som retade vildgaltsryggar
dÀr granskogen reser borst,
borst över sekelgamla krÀnkningar
och hÀlftenbrukskonstitutioner,
borst över familjekonventioner
och fideikommissförestÀllningar,
och jag ser i en bergsskreva
nere vid fjorden
det trogna folkets polisvaktkontor,
statens och kyrkans kronomagasin,
det ortodoxala Kristiania.
Jag ser din mörka aula
och dina latinförgiftade vÀggmÄlningar,
Ă€mbetsmanna-stuteri,
dÀr lÄngöriga Marcellusfysionomier
studera jus
och öva injurier
pÄ allmÀn bekostnad.
Jag ser det kungliga hotellet
för resemonarken
och den kungliga reseregeringen,
och mitt skarpa öga upptÀcker Àven dig,
lilla löjliga lusthusfÀstning
Oscarshall,
dÀr en fri konung bland ett fritt folk
stÀngt sig inne
i Guds fria natur.
Och jag ser dina grÄa vÀggar,
stortingshus,
dÀr stora ting Àro i görningen,
tung som en Dovrekyrka
dÀr Ànnu naturens röster
tala oförstÄtt sprÄk
till kulturens snöpingar
som glömt sitt modersmÄl,
jag ser ocksÄ dig,
AkershusfÀstning,
dÀr kruppska kanoner
försvara regalierna
mot din frihet, Norge,
som du försvarar sjÀlv,
du, och dina fjÀll!
Jag ser pÄ gatorna
dina uppstudsiga drÀngar,
norska folk,
jag ser lagvrÀngare och lakejer
ta upp trottoarerna
medan du, husbonden,
fÄr trampa i modd
pÄ gatans kullerstenar,
men jag ser icke dina store mÀn
som fÄtt gÄ i landsflykt,
mÀn, sÄ stora att de rÀckte till
Àven för oss ofantliga svenskar,
och rÀcka Àn!
Men jag hör deras röster
sÄsom jag hört dem frÄn ungdomen,
och nÀr de ropa frÄn fastland,
dÄ mulnar det över fjorden
och GaustafjÀll tindrar
och ger eko,
betÀck dÄ ditt huvud, gamle bronskung,
ty det haglar pÄ din hjÀssa,
giv hÀsten tyglar och lÄt honom löpa,
ty skredet kommer
och sÀtter dig pÄ hasorna;
dÄ mÄ lakejerna skria
sitt latinska veto,
det hörs ej för böndernas rop,
nĂ€r de ropa sitt ”Gud förbjude”!

*

III.

ÖkĂ€nda
resehandboksförtalade
hederliga Nordsjö!
Kontinentfarares skrÀck
och damernas fasa!
Du ligger ju blickstill
och moltiger;
som en mÀlarvik
i midsommartider!

Och korten krypa
ur litografiskt hölster
som vallmor ur knoppfjÀll
och steklar ur puppa.

Missnöjda svenskar
och ondsinta norskar
spela mariage pÄ kobryggan.
Och lapparne dansa,
jungfruligt-nybrutna,
hjÀrteress-stÀmplade,
talk-finhyllta,
som LÀsning-för-hems-uppfostrade,
Blasieholmskonfirmerade,
pensionsutsluppna
bleksotspatienter.
Och akvavitnorskar
med absolutrenade svenskar
tas om sticken
som sanna bröder.

Men den fiskdoftande
sydostbrisen
som Àtit sillfrukost
pÄ Doggers-bankar
sprÀcker viven
och blandar artigt
Ät brödrafolken.

För tionde gÄngen
dukas igen
av drickspengshektisk stewart,
och eftersjösjukshungriga
herrar och damer
begagna med fördel
bergenserflundror
och dovre-orrar
som surrogat
för en bortkastad middag.

Men i nachterhuset
har en sÀdesÀrla,
en i flyttning stÄende
mellanfolklig sÀdesÀrla,
slagit sig ner,
orÀdd som en drunknande,
pÄ en patentlampa
och snaskar flugor
inlagda i rovolja.

Hemlös, flundermÀtt ungkarl
anstÀller betraktelser,
halvt poetiska,
halvt kulinariska,
över tillvarons elÀnde
och den nylitteratur-oundgÀngliga
kampen för tillvaron.
Med en suck,
en magkatarralisk suck
frÄn djupet av mellangÀrdet
och med handen pÄ levern
sÀnder han tankar,
tungfotade middagstankar,
till hemmets vÄr-Äkrar
och sommarnöjs-trÀdgÄrdar,
dÀr Àrlorna fordom
plockade daggmask,
gammal förfelad daggmask,
som fick gÄ hÀdan
sÄ bittert-ovÀntat-hÀdan
utan att fÄ fylla sin kallelse
pÄ en engelsk metkrok.

Men Nordsjön,
sÄ högsommarblÄ,
sÄ roddbÄtslugn,
gÀckar hans förhoppningar
om en oktoberstorm,
och hans elÀndiga hjÀrtfelshjÀrta
atrofieras av sympati
för en misskÀnd storhet,
misskÀnd som han!

*

IV.

Tvenne dygn pÄ öppna havet,
kronometern man försmÄr,
ty i djupet Àr begravet
om den rÀtta kurs man gÄr.

Lodet talgas, linan löper,
Ängarn gör en sakta lov,
ner i botten talgen stöper,
kommer upp med dyrbart prov.

Se dÀr ligger nu i handen
gul och vÄt en liten plÀtt
och man lÀser uti sanden:
kursen ha vi hÄllit rÀtt.

Förr man styrde efter stjÀrnor,
sÄg mot himlen efter land;
nu ha vÄra klipska hjÀrnor
lÀrt att styra efter sand.

*

V.

Östersolen lyser pĂ„ vita berg,
och jag hörde en röst frÄn söder som talade och sade:
Förbannelse!
Förbannelse över dig, England,
sÄ kritvitlimmad utanpÄ
som en vitmenad grav
men inuti sÄ svart,
sÄ sotigt svart
som en stenkolsprÄm,
ankrad mellan Nordsjön och Atlanten.
Förbannelse över dig, grosshandlarö,
och din minuthandlarpolitik!
Förbannelse över lord Beaconsfield,
som i den mÀnskliga kÀrlekens namn
skötte sitt medlarekall
mellan Asien och Europa
som en veritabel provisionsresande!
Förbannelse över din heliga kyrka
och dina sanna kvinnor,
dina sanna strumpstickande
tevattens-kvinnor!
Förbannelse över dina Tauchnitz-editions-romaner
dina missionshus och frÀlsningsarméer!
Men jag svarade frÄn norr och sade:
Du soliga vita Albion!
Om Àn dina synder vore blodröda
som dina rostbiffar,
om ditt hjÀrta vore svart som din stenkol,
jag, den mÀktige och landsflyktige,
jag tar ditt marina kritlager
och stryker ett streck
över ditt stora debet
pÄ din stora svarta tavla;
icke dÀrför att jag Àr duperad
av ditt förtrÀffliga Pale Ale
och dina goda rakknivar;
jag förlÄter dig
dina ostindiska synder,
dina afrikanska brott
och dina irlÀndska nidingsdÄd;
jag förlÄter dig, England,
icke för din skull,
men för er,
Dickens, Darwin, Spencer och Mill!

*

VI.

SÄ ha vi Àntligen hunnit upp dig,
du flyttande sommar
och rötmÄnadsvÀrme,
pÄ en första klassens Ängare
med tolv knops fart
i HĂąvre de Grace.
Hell dig, HĂąvre
med Guds nÄde,
normandernas Gosen!
Hell dina Ostendeostron
och din Chablis.
Och tiofalt hell
dina gula meloner och violetta kronÀrtskockor,
dina blÄ druvor
och eldfÀrgade tomater!
Hell Café Tortoni
med monopolcigarrer
och mazagran!
En kyss, papegojor
och honingsfÄglar,
som vÀstindiefararns
illitterata matroser
hemfört frÄn Brasilien!
Min hand, akacior
och bredbladiga plataner,
som hindra solen
att brÀnna min kolossala hjÀrna!
Min fot, borstpojkar och blomkÄlskÀrngar!
Min famn, sommar,
som flydde sÄ skamligt
frÄn gamla Sverige,
du som jag!
Du tÄlde vÀl ej klimatet,
nordens oÀkta barn,
söderns och solens son.
Min vördnad,
min bÀttre-folksförpliktade
svenskkrypande vördnad
Àgnar jag din gula mölja,
Àrevördiga Seine,
destillerad ur rÀnnstenar
och avloppsrör
frÄn det korrespondent-besjungna
aktrisdyrkande, vÀrldsförbÀttrande
Paris;
jag har sett dig, Seine,
dÀr du kryper ut i kanalen
som en jÀtteÄl;
för att tvÀtta dina synder,
dina parisiska kloaksynder
i vÀrldshavet!
Jag har sett dig, Seine!
Nu vill jag se Paris –
och leva!

*

VII.

Statt upp och förkunna!
För slÀkt och ovÀnner,
för en avundsjuk vÀrld
att mina ögon skÄdat din hÀrlighet,
choucroute – och jambondoftande,
spÄrvagnstutande,
skyltbehÀngda
smutsiga
oktober-Paris!
Jag har lagt sista handen
vid min vÄrdade uppfostran,
ty jag har beskÄdat dina oljefÀrgstavlor,
Louvre!
Och jag har lÄtsats falla baklÀnges
inför Venus Milo!
Min Àra Àr rÀddad,
ty jag har haft trÄkigt
pÄ Théùtre Français,
jag kan rÀcka min behandskade hand
Ät det bildade samhÀllet,
ty jag har sett madame Judic
som sköna Helena!
Min omtvistade dygd
Ă€r numera odisputabel
sedan jag dansat pÄ Bal Bullier
och sett studentmÀtressernas strumpeband
blandas med sidenslips
och talmikedjor.
Mitt lÀrda anseende Àr stadgat
sedan jag en hel halvtimme
frÄgat efter ett obefintligt
Gothans Missale
i BibliothĂšque S:te GeneviĂšve,
mitt republikanska nit
har kÀnt sig livat
vid Äsynen av de brÀnda Tuilerierna,
men mitt förbannade gamla hjÀrta
Ă€r lika obildat,
lika olÀrt,
lika oförbÀtterligt elÀndigt
som förut.
Du gamla strunthjÀrta!
Och jag har Àndock hÀngt in dig
till rökning i S:t Germain L’Auxerrois
och jag har vÀdrat dig i Marly-le-Roi,
jag har givit dig gott vin och dÄliga kvinnor i Montmartre,
jag har promenerat dig i Champs-Elysées
och du har dinerat försvarligt i Palais-Royal!
Vad vill du dÄ mer,
du otidsenliga,
gammalmodiga,
nutidsstrÀvande hjÀrt-elÀnde!
Vad vill du dÄ mer?
Ha! du falska hjÀrta,
du lÀngtar
och du kÀmpar.
Du lÀngtar till det fula landet
med de vackra ögonen,
du lÀngtar efter det dagliga ovettet
och de lördagliga dumheterna,
du trÄnar efter det fjÀrran brÀnnvinslandet,
det stolta öl-och-brÀnnvinslandet
och dess europeiskt ryktbara
kakelugnar.
Du suckar efter förlossning
frÄn fuchsin-förfalskat rödvin,
skÀmd blomkÄl
och brÀnda kastanjer.
BekÀnn, hjÀrta!
Du leds vid den konservativa republiken
och lÀngtar efter Carl den tolvte, hjÀrta!
Jag hör, hjÀrta,
hur dina klaffar smÀlla
som det smÀller i dörrar,
och jag hör, hjÀrta,
hur det gnisslar och bultar
som det gnisslas i byrÄlÄdor
och bultas i packlÄrar
nÀr man skall ut och resa.
BekÀnn, hjÀrta:
Du har redan packat
och kanske ocksÄ köpt biljett!
Jag vet att du har gjort det, hjÀrta!
Ser du! Ser du!


Dikt Landsflykt - August Strindberg