Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt KĂ€rlekssjukan

Tidigt en morgon i maj jag satt vid mitt fönster bedrövad,
sÄg hur pÄ blommorna smÄ snöflingor föllo sÄ tÀtt,
hÀggarne skakade sorgset de vitnande lockar för vinden
och för den kyliga flÀkt stÀngde tulpanen sin kalk.
DÄ blev i hjÀrtat det höst och jag höjde mot himlen min suckan:
”Herre, din vĂ„r till oss sĂ€nd – visa ditt anlet igen!”

DÄ upp i skyn bland de skingrande moln en lÀrka sig svingar,
höjer sin klingande sÄng, sjunger om sol och om vÄr.
Och pÄ en gÄng blir det liv i trÀdgÄrn, i parken, pÄ berget,
uti mitt hjĂ€rta pĂ„ nytt vaknade vĂ„rfröjd och hopp. –
LÀrkan som kom, det var du, min förtrollande flicka,
vĂ„ren du förde till mig – ack! det var kĂ€rlekens vĂ„r.
SöderifrÄn till den Àlskade kretsen av syskon du vÀnde;
glĂ€djen du förde till dem – smĂ€rtan blott gav du Ă„t mig.
SÀg, har av Sundet ditt öga den djupblÄa fÀrgen fÄtt lÄna?
SÀg, har i bokskogens natt nÀktergaln lÀrt dig sin sÄng?
Orymma, du tÀnde en eld i mitt hjÀrta dÀr friden nyss bodde;
slÀck den! O, slÀck den helt snart, eljes av den jag förbrÀnns!

*

Ut pÄ det stormande hav vill jag söka fÄ svalka Ät hjÀrtat,
kÀnslornas eld slÀcka ut, drÀnka i djupet min sorg.
Skaka din vinge, du stormvind, och tysta med dÄnet min klagan,
skumma, du bölja, mot sky, stÀnk pÄ min brÀnnheta kind!
Hopen er, moln, och betÀcken med natt alla himmelens stjÀrnor,
ej edra blickar jag tĂ„l – ned i mitt hjĂ€rta I sen!
Hör hur det frÀser i toppen pÄ böljan och visslar sÄ lustigt!
Stormen dÀrute har skÀnkt lugn Ät min sargade sjÀl.

*

Aftonen sÀnkt sig pÄ rosiga moln och havet det vilar;
böljorna slumra sÄ ljuvt, sovande sucka de Àn:
ack nej, mitt hjÀrta det Àr som sÄ Àngsligt suckar och kvider,
böljorna slumra nog ljuvt, de fÄ ju Àlska sin strand.
Bortom den vÀstliga sky dÀr bor min Àlskling i fjÀrran;
giv mig ditt vingpar, du mÄs, flyger till henne jag strax.
Smyger i kammaren in dÀr hon sitter i drömmar försjunken,
trycker pÄ pannan en kyss, smeker det nattsvarta hÄr.
Arme, vem gav dig en tanke sÄ djÀrv att hon skulle det lida?
Ej hennes tanke dig nĂ„r – ej Ă€r för dig hennes kyss.
Ack, Ät en annan sitt hjÀrta hon skÀnkt, Ät en annan en levnad
full utav kÀrlek och ljus; mörker och köld blir din lott!
Natten ej skÀnker mig ro; pÄ mitt lÀger jag sömnen ej finner.
Böljorna sova sĂ„ ljuvt – ack, de fĂ„ Ă€lska sin strand!

*

Jubla, min sjÀl, ty en gnista av hopp för min kÀrlek har vaknat,
njut av ditt rus en sekund, snart kan du vÀckas dÀrur!
Flicka! Du minnes de timmar tillsammans vi njöto i gamman
uti den fria natur, under syrenernas hÀgn,
blandande rösterna samman till avsked Ät sjunkande solen,
vid dina fötter jag satt; mÄnn dÄ jag tÀnkte pÄ soln?
Och nÀr av grÀset vi bundo de grönskande kÀrleksorakel,
tror du pÄ kransen jag sÄg? FrÄga de hÀnder sÄ smÄ!
Och nĂ€r det Ă€skade svaret jag fĂ„tt – o, dĂ„ sjöng det i hjĂ€rtat.
Svaret du gav mig ju sjĂ€lv! – FrĂ„gan den stod i min blick.

*

Älskade flicka, sĂ€g, vill du mig följa pĂ„ vĂ€rldsvimlets böljor?
LÀggom dÄ ut ifrÄn land, trotsigt vi ge oss pÄ vÀg!
Börja dÄ stormarne ryta och vÄgorna hÀftigt att svalla,
luta dig dÄ mot mitt bröst, dÀr har du funnit ditt stöd.
Bryr oss vÀl mÀnskornas hackel och hat nÀr vi Àlska varandra,
Àlska i lust och i nöd, Àlska i döden varann.
O! denna tanke att Àga dig, flicka, ger stÄl Ät min vilja,
med dig jag bryter ner berg, utan dig lamas min kraft.
RÀck mig din hand och mig ryck ur förtvivlans kramande armar,
jag skall dig vÄrda sÄ ömt, leva för dig och min dikt,
och ur din sjÀl vill jag hÀmta den heliga sÄngareyran.
Högre skall klinga min dikt; du skall mig tonerna ge!

*

Dock, vad yra mig fattar? Du Àr ju sÄld Ät en annan?
Vad kan jag fordra av dig, jag, som en frÀmling dig Àr?
Fattig, sÄ fattig jag Àr, och har intet att bjuda dig, flicka,
endast ett hjÀrta sÄ varmt, endast en vilja sÄ stark!
O, sÄ förlÄt dÄ en dÄre om han förmÀtet har vÄgat
kasta en brand i din sjÀl, njutit din vÀnskap en stund.
VÀrmt mig vid kÀrlekens heliga eld som du tÀnt för din Àlskling,
om jag mig brÀnde dÀrvid, O! dÄ Àr straffet vÀl nog!

*

Natten har gjutit sin sabbatsfrid över sovande jorden,
siskan slumrar i lund, drömmer om kÀrestan sin.
Aftonvinden sig glömt under lindens grönskande krona,
kysser det nyspruckna löv, viskar om Àlskog och tro.
Ensam jag vakar vid lampans blekgula sken pÄ min kammar,
finner ej mera det lugn arbetet fordom mig gav,
tanken ej hÄller tillsamman de vÀxlande bildernas mÄngfald,
ty för min drömmande blick, svÀvar, o flicka, din bild.
Ack! jag vill slita den lös ur mitt hjÀrtas innersta skrymsla,
dock det ej stÄr i min makt; hjÀrtat följde dÄ med.
Tornurets slag mÄngfaldiga gÄnger mig kallat till vila;
sömnen dock finner jag ej; kÀrleken vakar alltjÀmt.
Ack, nÄgra timmar tillbaka jag njöt Ànnu hennes Äsyn.
LÀrkan har flyttat sin kos; hösten har kommit igen.
Ensam jag stod ner vid bryggan bakom den urgamla linden,
sÄg hur i avskedets stund vÀnnerna bjödo farvÀl.
Varför fick jag din hand ej trycka sÄ vÀl som de andra,
tacka för glÀdjen du gav, ljuset du spred i min sjÀl?
O, nÀr hon stod dÀr pÄ dÀck sÄ blek som narcissen om kinden,
tÄren i ögat sÄ klar, speglade saknad och sorg.
NÀr sÄ de nattsvarta lockar fladdrade fritt uti vinden
stod hon förklarad och skön, lik mina drömmars idol.
DÄ av smÀrta jag greps, jag dÄ ville mig kasta i djupet,
dö uti sÀllhetens stund med hennes blick till farvÀl.
Kanske hon göt dÄ en tÄr över ynglingens trofasta kÀrlek,
över det hjÀrta som brast, ack! över mig hon ej grÀt.
Nu pÄ det ödsliga hav mot den frÀmmande kusten hon fÀrdas.
Stilla din vrede, orkan! Ej fÄr du bryta min ros!
Vaggen, i böljor smÄ, till drömmarnas vÀrldar min flicka,
mÄne, belys hennes vÀg, stjÀrnor, sÄ snÀllt stan vakt.
Och nÀr i morgon hon vaknar att hÀlsa den frÀmmande stranden,
glÀdje till henne dÄ för, nyfödda dag, i din famn!
Men vad purpur har fÀrgat gardinens vÄder sÄ hastigt?
Lampan bleknat alltmer, skuggorna flyktat sin kos.
SÀg vem du Àr som sjunger sÄ glÀttigt i natten?
Varför gÀcka min sorg, mana de natt-tankar fram.
Sol, vÀnd Äter dit ner i vÀsterns ljusfyllda salar!
SmÀrtan ej Àlskar ditt ljus, mörker Àr sorgernas vÀn.
Dröjen, o dröjen en stund med er bön, I smÄ fÄglar,
lÄten till vila mig gÄ! Bedjen I sedan för mig!
Bedjen er ljusets fader om ljus för den sorgsne som lider,
han skall höra er bön; kvalen förstummat min röst.


Dikt KĂ€rlekssjukan - August Strindberg