Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Indiansommar

FrÄn sjukrummets kloraldoftande kuddar,
mörknade av kvÀvda suckar
och hittills ohörda hÀdelser;
frÄn nattduksbordet,
belamrat av medikamentsflaskor,
bönböcker och Heine,
jag stapplade ut pÄ balkongen
för att se pÄ havet.
Svept i min blommiga filt
lÀt jag oktobersolen skina
pÄ mina gula kinder
och pÄ en flaska absint,
grön som havet,
grön som granriset
pÄ en snöig gata
dÀr ett liktÄg gÄtt fram.

Havet lÄg blickstillt,
och vinden sov –
som om ingenting passerat!
DÄ kom en fjÀril,
en brun otÀck fjÀril,
som förr varit kÄlmask
men nu kravlat sig upp
ur en nylagd lövhög,
narrad av solskenet
gubevars!

SkÀlvande av köld
eller ovana
slog han sig ner
pÄ min blommiga filt.
Och han valde bland rosorna
och anilinsyrenerna
den minsta och fulaste –
hur kan man vara sÄ dum!

NĂ€r timman var ute
och jag reste mig
för att gÄ och ta in
satt han kvar Ànnu,
den dumma fjÀriln.
Han hade uppfyllt sin bestÀmmelse
och var död,
den dumma djÀveln!


Dikt Indiansommar - August Strindberg