Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Första natten

Rasslande natt-tÄg rycker mig fram över skÄnska slÀtten,
sömnsjukt öga gömmer sig under hattens brÀtten,
bröstet andas tungt som under ett tegel,
musklerna ligga slappa som vÄta segel,
örat ger dova ljud som en nedstÀmd trumma,
tungans band ha gnatat sig stumma.
KÀnslorna domna som mygg i snö,
minnena blandas med gamla drömmar,
viljan somnar, tankarne dö,
sjÀlen lossnar i band och sömmar.

Men frigjord ande, den stackars trötte,
som sina vingar sÄ ofta nötte
i flykt mot himlen, som sedan befanns
bestÄ av en fÀrglös men vÀgbar substans
av syre och kvÀve i behaglig blandning,
ohimmelsk nog, men lÀmplig för andning,
den stackars anden han glömmer programmet
det nya-nya om materie och kraft,
och blÄser frÄn fjÀdrarne jÀrnvÀgsdammet;
som om aldrig annat Àn vingar han haft
han kastar sig ut i den dunkla natten
och svÀvar bort över land och vatten.
Mot norr gÄr fÀrden luftig och kort,
men kroppen skakas mot södern bort.

I stjÀrnklar natt under halvtÀnd mÄne
han ser det sköna, det rika SkÄne
dÀr bovetsÄker och klöverÀng
och blomstertÀppa vid trÀdgÄrdssÀng,
pÄ bördig lera som mjukaste mossa
för trÀskodda fötter breda sin flossa.
I vita stugor nu soves och snarkas
av folk som eljes om dagen Àr vaket
och hÄller sin utkik som tuppen pÄ taket,
att veta nÀr tiden Àr inne att sparkas.
DÀr stiger SmÄland med forsar och skogar,
som himlen gav stenar i stÀllet för bröd;
dÀr bonden tÄligt svettas och knogar
att skydda livet mot hunger och nöd.
Och Östergötland, det mögna och feta,
dÀr ock en ande kan fÄ lust att Àta,
det skymtar förbi, tills KolmÄrdens bryn
höjer sig mörkt som ett Äskmoln mot skyn.
Nu ökas farten, ty det börjar lida
hemÄt mot hemmets kÀra trakt,
dÀr nyss han tröttnat att kivas och strida
och han med de sina förklarades i akt.
Han smyger i natten som vandrande juden
tillbaka till platsen, dÀr hans vagga stÄtt
och dÀr man sedan reste hans schavott
för att ej han trodde pÄ den nationelle guden.

Och nu hörs bruset, dÀr MÀlarns bölja
gÄr ut i havet att sig fÄ skölja
frÄn bildad smuts och civiliserat damm.
Han ser bland husrader blinka fram
halvslÀckta lyktor, som mÀrka vÀgen
för nattlige vandrarn med osÀkra stegen.
Nu ser han under sig gator och torg
och gyllne kronan pÄ kungens borg.
Han ser palatserna och hotellen,
han ser de gamla, de kÀnda stÀllen,
dÀr han har kÀmpat, dÀr han har brÄkat,
dÀr han har njutit, dÀr han har trÄkat.
Och han vill besöka dem alla, alla;
men natten Àr kort och plikterna kalla!

Ännu nĂ„gra vingslag mot malmen pĂ„ norr;
dÀr finner han vilan som duvan frÄn arken,
nÀr Äter hon funnit att jorden var torr;
och under fötterna kÀnner han marken,
i rimnöd förstÄs, ty i verkligheten
fann han en galge, som i kristenheten
mÀnskorna Ànnu i dag de vörda,
nÀr sina profeter de skola mörda;
och ”i detta tecken” (i galgens) vi segrat,
nÀr olika tÀnkande oss ha vÀgrat
sanktion pĂ„ vĂ„ra mötens beslut. –
Men för att komma till meningens slut:
han satt pÄ korset till en vÀlkÀnd kyrka,
som efter ett helgon, ett nationellt,
ibland de mÄnga vi Ànnu dyrka
fÄtt bÀra namnet, och burit det snÀllt
trots upplysningen och det nya ljuset –
och Adolf Fredrik kallas gudshuset.

Med en andes frihet trÀnger han in
i Herrans hus, dÀr icke han varit
pĂ„ femton Ă„r. Se’n dess han farit
vida omkring, och med rivet skinn
vÀnder han Äter i kyrkans famn;
med kÀnslor som seglarn, nÀr han kommit i hamn
och lÀmnat det svala, det fria havet,
dÀr varje bekymmer blev stilla begravet,
och blicken vidgades vid oÀndligheten,
men nu i hamnen stöter mot vÀgg
och kÀnner stanken av bildningens drÀgg.
Som sjÀlen i kroppen, som fÄgel i buren,
sÄ kÀnner sig anden inom vigda muren.
Och mÄnen skiner pÄ predikstolen,
som lyser förgylld lik sjÀlva solen;
och bibeln den gamla, den gÄtfulla bok,
pÄ vilken man Ànnu ej blivit klok,
med det gamla och nya inom samma pÀrmar;
och mörknat timglas, som prÀsten hÀrmar,
talar som silver, tiger som gull,
rinner om söndan en timme full,
som nÀr ur tunnan man rycker svickan,
och vilar sig sedan i arbetsveckan;
en antikvitet, en symbol av tiden,
av den likvÀl, som ren Àr förliden,
kring evigt samma den vÀnder och vrider
som pastorns fjÀrding i nyÄrstider,
DÀr stÄr det Ànnu, det heliga bordet,
dÀr som en yngling han bekÀnde ordet,
med skÀlvande hjÀrta och ljugande mun,
dÀr i en enda, en salig stund
sin första mened han tvangs att begÄ
för att en plats i samhÀllet fÄ.
DÀr öppnade kyrkan sin famn sÄ varm,
och menedarn tryckte mot moderlig barm
som en vÀrdig son till en vördad mor,
som smeker barnen med nÀbbar och klor.
FörÀldrar och syskon de stodo pÄ gÄngen
och sjöngo med den förfÀrliga sÄngen
om lammet, som slaktades en gÄng pÄ kors,
men glömde ocksÄ den tour de force,
som deras lamm sÄ illa slaktat
för att det skulle bli hedrat och aktat;
de tackade Gud, och församlingen med,
att han sÄ falskligt fÄtt gÄ sin ed;
de bÄdo sÄ varmt att han mÄtte den hÄlla,
att Satan icke hans sjÀl skulle sÄlla.
Men Herren hörde visst ej deras bön,
om man fÄr döma av senare rön!

O kyrka, kyrka, du Ànnu svansar
omkring i vÀrlden och tar upp ed
att ingen skall störta din Balder ned.
Men klÀd honom ocksÄ i stÄlat pansar
sÄ vÀxer och vÀxer den mistelten,
gömd av lövet pÄ de stora trÀn.
Den lilla busken, som grönskar i snön,
och för sitt omÀrkta liv i lön,
den skall en gÄng, kom ihÄg det ordet,
det ögonblick, nÀr som minst du tror det,
dig störta sjÀlv till den svarta Hel,
och slÄ din sjÀlvgjorda hjÀlte ihjÀl.

Jag ser i mÄnljuset altartavlan,
dÀr uppstÄndne Kristus mot himlen sig svingar
i marmorlekamen, men utan vingar.
Och de som i helvetet ville svavla’n,
de stÄ dÀr nere sÄ dumma och gapa,
sen faktiskt han gjort dem alla till ljugare.
Apostlarne bredvid, just icke slugare,
som trodde han skulle ett rike skapa,
en riktig monarki med ordnar och portföljer,
dÀr fiskardrÀngar och snickargesÀller,
de fingo sitta pĂ„ kungens fĂ„töljer –
att hÀr historien jag troget följer
och att min lÀra som sanning gÀller,
det veta vi alla av de heliga orden;
ty Petrus, den styvaste av dem alla,
som kunde vika, men icke falla,
han reste sig sjÀlv en stol uti Rom
och byggde ett rike av denna jorden,
och Petri stol stÄr Ànnu ej tom,
nÀr den skall tömmas, det vete fanen,
Ă„tminstone vet man det icke i Vatikanen.
För egen del jag antar för visst,
att Petrus var en opportunist;
ty nÀr han skulle omsider tala,
och han blev dragen ut pÄ det hala,
förvÀxlade han ledigt sitt nej med ja
och visste ej hur han skulle sig ha;
ja, jag mÄ bekÀnna, med rÀtta dessvÀrre,
att han desavouerade fegt vÄr Herre.

O Guds lamm med de djupa sÄren,
du föll för dumheten – och för fĂ„ren;
men i uppstÄndelsen steg du opp.
Det tror jag ocksÄ, fast ej pÄ det sÀttet,
och allra minst i en marmorkropp,
men man skall vara bra nog frÄn vettet,
om man sÄ fattar sakens förlopp.

Du föll för din tro, nej, för ditt tvivel,
ty liksom Àpplet, nÀr Àn det Àr kart,
inifrÄn gnags av den lilla vivel,
tills skaftet sitter dÀr tomt och bart,
sÄ gnager tvivlet pÄ trones frukt,
nÀr den har möglat och luktar fukt.
Du tvivlade ju pÄ Gamla testamentet,
pÄ sabbatens helgd och pÄ lagens bud;
du tvivlade ju pÄ sjÀlva fundamentet
pÄ Javeh, den oförsonlige Gud,
du tvivlade blint pÄ tecken och under
och trodde icke pÄ Satans funder;
du trodde icke, nÀr du sÄg pÄ livet,
som skaparn trodde, att allting var gott,
ty du fann allting hÀrnere smÄtt,
och till en jÀmmerdal blev oss livet givet.
Ja, hade du levat i dessa dagar,
dÄ Äter man över tillvaron klagar,
dÄ hade du ocksÄ helt sÀkert till sist
fÄtt namn och heder av pessimist!

Vad ser mitt öga, sÄ vant att se svart,
dÀr borta pÄ pelarns skarpaste kant!
Ett monument, av en gammal bekant!
Jag kÀnner dig vÀl, min vÀn Descartes!
Ha, gamla tvivlare, hur kom du hit?
Förr skulle vÀl korpen bli vit
som Kristus dÀr borta i höga koret
Ă€n du filosofiens nubier…
Men kanske jag gör kyrkan orÀtt?
MÄhÀnda sjÀlv hon haft sina dubier?
Vem vet! Om man fÄr döma av monumentet
och av det prunkande gyllne prÀntet,
sÄ var du allt en förbannad karl,
fast nog du var kyrkans bĂȘte noir!
Det Àr förtrÀffligt, ditt epitaf,
och ger nog Àmnen till reflexioner:
dÀr ligger jorden svart som en grav,
höljd i trasor av olika konfessioner;
sÄ kommer en Àngel, en svarter en,
och river i lunorna sÄ de gÄ sönder;
och heligt mörker, som lurat bönder,
det flyr för ljuset, som sprider sitt sken,
ty svarta Àngeln med bloss i handen
han lyser upp över mörka landen.
Det pÄminner mycket i det stora hela
om skapelsens historiska ”varde ljus”,
och vore det icke i Herrans Guds hus,
jag trodde min sjÀl det var Prometeus,
som hade sin dĂ©mĂȘlĂ© med sjĂ€lve Zeus.

Du svarta Àngel, som kom med ljuset,
vem slÀppte dig in, om icke i ruset
en kyrkans portvakt somnat frÄn dörren
och glömt slÄ kors för den lede kurren!
Hur trivs du hÀrinne ibland de trogna,
som alltjÀmt kartas, men aldrig bli mogna?
Men tyst, jag hörde tornurets klang,
och nattens timmar sÄ hastigt farit!
FarvÀl, min Àngel, bliv vad du varit,
till vite Krist en vÀrdig pendant!

En avskedsblick till den gamla bÀnk,
familjebÀnken, dÀr i unga dar,
dÄ Ànnu icke fattades en lÀnk
i syskonkedjan, dĂ„ mor och far…
dÄ orgeln brusade med stormens röster,
och solen lyste pÄ altaret i öster,
dÄ mÄnga ljusen om julen brunno,
och barnatĂ„rar av skrĂ€ckfröjd runno –

Men tyst, jag hörde att hanen gol,
och fönstren fĂ€rgas av dagande sol –
om icke jag hade mitt hjÀrta dÀr borta
i jÀrnvÀgskupén, han kom till korta,
min starke ande, som blir sentimental
för att han fÄr höra en tupp som gal!
FarvÀl nu, kyrka! HÀr fann jag ej
en enda lösning pÄ livets gÄta,
hÀr var dock skönt en gÄng fÄ grÄta,
nĂ€r ödet endast gav grymma nej…

*

Men tÄget, det rasslar ren pÄ perrongen,
och man har morgnat sig i vagongen.
Ut strÀvar en sömnig familjefar,
med hustru och barn i faslig brÄdska,
och sen han sett efter om nÄgot Àr kvar,
han ropar vresigt pÄ en fyrsitsig droska.


Dikt Första natten - August Strindberg
 »