Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt För tankens frihet

(Den 6 november 1882.)

I.

Trumpetarn skurar sin vita trumpet
och mÀsterkocken fÄtt göra.
Han knÀcker humrar och rör till smet,
han spÀckar hjÀrpar att de bli möra.
Och hovmarskalken har gjort en menu
för dagens högtid, en alldeles ny.
Det blÄa gardet, det stiger till hÀst
ty hÀr skall firas i dag en fest,
en fest för den fria tanken.

Och gardets gardister, de blÄsa koral
frÄn kyrktorn i morgonstunden.
Bankiren stÀnger sin banklokal
och krÀmarn visar ifrÄn sig kunden.

I skolan slipper man lÀxor och bön,
pÄ verkstan mister man dagens lön,
ty överstÄthÄllarn har sÄ befallt,
att man skall fira i dag överallt
en fest för den fria tanken.

*

II.

I Riddarholmskyrkan Àr gala i dag,
det vimlar av militÀrer
och operasÄngare, damer av alla slag
bland detektiver och dignitÀrer.
Och Àrkebiskopen talar ett vackert tal,
aktörerna sjunga en vacker koral,
och löjtnanter vita och löjtnanter blÄ,
de kÀnna med stolthet att hÀr de begÄ
en fest för den fria tanken.

Till sist Ät den döde som hedersskÀnk
man offrar en nygjord fana.
VÀl tecknet sÄg man, men tÀnkte: tÀnk
om dess betydelse man fick ana!
Skall mÄnne en oförfÀrad, en liten hop,
som ej förfÀras av hopens rop,
fÄ tÀnka tankar tillsammans en gÄng
förutan skydd av gevÀr och battong
vid en fest för den fria tanken!

*

III.

I koret stÄr referenten
och ser pÄ martyrens byst;
han tÀnker sÄ fria tankar,
men tÀnker sÄ tyst, sÄ tyst!

NÀr pennan tröttnat beskriva
uniform och damtoalett,
han svalkar sin blick vid valven,
ty kyrkan den luktar svett.

Det pinade ögat vilar
pÄ svartnad okÀnd trofé
av fanor i fadda fÀrger
han genom dvÀrgsnÀt kan se.

Men bland de dunkla dukar
dÀr lyser som blod sÄ rött,
som om de gamla sÄren
ej Ànnu till slut de blött.

Han söker i katalogen
pÄ gruppen numro sju:
”En mörkröd sidenfana!”
DÀr mÄste vi ha den ju!

”I denna fana,” – sĂ„ stĂ„r det –
”en kejserlig fĂ€nrik svept,
av nit för sin tro och lÀra
av otrons hjĂ€ltar blev drĂ€pt.”

Han tÀnker sÄ fria tankar,
men tÀnker sÄ tyst, sÄ tyst,
hÀr finns i dag blott en hjÀlte,
en tro, en lÀra, en byst.

IV.

Vid Norra Smedjegatan,
emellan dunkla hotell,
dÀr ligger sÄ mörkt och ensamt
katolikernas kapell.

I dag Àr ingen mÀssa
och sjÀlva porten Àr lÄst,
man har ej hÄllit Te Deum
och ingen Victoria blÄst.

DĂ€rinne i lilla kapellet
Àr kyrkvaktarn ensam i stök,
han dammar Marias altar
som om han vÀntat besök.

DÄ hör han fönsterna skallra
av skott och regementsmusik.
Han tĂ€nkte: ”den dumma svensken,
han Àr sig dÄ alltid lik;

för tvÄhundrafemtio Är sen
vi slogo ihjÀl deras kung,
och vi som haft skÀl att jubla
ej gjorde dem sorgen tung.

Han stridde mot rena lÀran,
för Luthers nya ragoût.
Nu firar man sekteristen…
Ah ça! Mais c’est mauvais goĂ»t!”

*

V.

Och kammarjunkarne buda med artig gest
att nu Àr supén serverad.
HÀr Àro alla vÀrdar och ingen gÀst
och ingen Àr generad.
En liten genever med kaviar,
det ger humör och krafter spar,
ty supén Àr verkligen prÀktig.
En gudomlig lax: Saumon Ă  la Leipzig,
som Àr av ostron och hummer drÀktig.
En Ă  la daube vraiment magnifique!
Kastanjer, murklor och majonnÀser,
bordeaux, bourgogne och rhenskt som frÀser,
supén Àr stÄtlig pÄ Stockholms slott,
pch lycklig den som en bjudning fÄtt,
ty han behöver ej löpa fara
att icke rÀknas till de heligas skara.

Du heliga skara i vapenrock,
var blev din Àra förvÀrvad
att ensamt du fick komma i flock
och fÄ din mage i kvÀll fördÀrvad
av drottningens köksor och kungens kock?
I dag ej frÄgas om vÀrvad eller indelt,
fast ej det Àr sÄ alldeles helt
att icke hela skaran Àr vÀrvad.

Men tyst, nu smattrar förnicklad trumpet;
i fjÀrran korkarne smÀlla.
Den heliga skaran gafflarne fÀlla
och torka mustaschen i damast-servet.
De lĂ€mna i sticket en boeuf Ă  la LĂŒtzen,
ty silverhalsar ha lÀmnat isen i pytsen.
BlÄs upp, trumpetare, kring hela buffeten;
ett glas champagne för Gustav Adolf och trosfriheten!
– – – – – – – – – – – – – – –

Och talet Àr lyktat och maten Àr slut;
man börjar kapporna söka.
De höga kÀnslor de mÄste ut,
man mÄste ut till Kung Karl för att röka!

*

VI.

PĂ„ ”Kungen” sitter en svartklĂ€dd man
och bladar i de radikala bladen.
Civil Àr drÀkten; men av hÄllningen skönjas kan
att den förvÀrvats i militÀrparaden.
Han sitter ensam vid tidningshyllan
och hör hur det skrÄlas i röken och fyllan,
om Gustav Adolf och Magdeburg och LĂŒtzen,
sĂ„ stort och stĂ„tligt – och sĂ„ nytt sen!
En tjock kapten av vÄr vÀrvade stam,
som intrÀtt nyss i historisk förening,
skroderar högljutt tillbaka och fram
om en nyklÀckt kÀttersk mening
i hjÀltekonungens heliga historia.
Han fuktar svadan med brÀnd cikoria
och eldar tron med en flaska munk:
”Hör pĂ„, mina herrar” – och efter en klunk
han lÀgger fullstÀndiga bevis i dagen
att Gustav Adolf – nu kom frĂ„n magen

en elak hosta och minnet brast –
den historiska prÄmen i dyn satt fast,
ty genom röken han ser – och hickar –
tvÄ gamla bekanta men brinnande blickar
och ett löje, ett enda, men kolossalt;
och han sÄg att för döva öron han icke talt.
Det var den civile för detta vapenkamraten,
som icke fÄtt med av den kungliga maten.
Man visste att icke han blev bjuden,
emedan han icke trott pÄ den nye Guden.
Han fick ocksÄ ta avsked frÄn regementet
emedan han icke följt exercisreglementet
dÄ han skrev en historisk kritik,
och rÄkade röra i en viss politik.

Han satt dÀr ensam med sitt sÄr och sitt löje
och störde betydligt de trognes nöje.
Men skulle varit som fluga i kÄlen
om han vid supén hade visat sin person,
han som icke hade den rÀtta tron,
men fick ett glÄpord i jubelskÄlen.
Och vad skulle han göra pÄ den festiviteten,
han som agiterat för religionsfriheten?

*

VII.

Katolska tron, det var den sak
som hjÀlten Àmnade bekÀmpa,
men för att icke taga sak pÄ bak
han mÄste efter tidens sed sig lÀmpa.

Han samlar trettitusen man,
personer blott av rena lÀran,
av vilka minst varannan brann
av nit för saken och för Àran.

SÄ gick man pÄ med hugg och skott
och klÄdde katoliker utan Ànda.
Katolska saken stod sig gott
men katolikerna de blevo brÀnda.

SÄ för sin tro han livet gav,
men Àran fick han dock behÄlla,
och hopen vandrar till hans grav
med hopp om att se liket trolla.

Jag vet en man som för en annan tro
fick ge sin Àra men behÄlla livet
och hopen ger sig ingen ro
förrÀn hans liv Àr sönderrivet.

Vad Àr för konst att smakfullt dö
och pÄ en katafalk fÄ krona bÀra.
Nej, dÄ Àr svÄrare att slita spö
och dras med livet utan Àra.


Dikt För tankens frihet - August Strindberg