Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt FjÀrde natten

MÀtt pÄ buller och civilisation,
affischer, lögner och polisförbud,
dÀr hela livet Àr en imitation
och talangen ersÀtter Gud,
han söker sig ut i nÀrmaste skogen
att andas en stund i den fria natur –
den Ă€ldsta vĂ€nnen som alltid var trogen –
och njuta livet som ett lyckligt djur.

SÄ stÄr han omsider vid grinden till Bois
och lÀser först det lÄnga reglementet,
ty mĂ„ngen fĂ„tt plikta, som inte kĂ€nt’et,
och hÀr Àr inte att bara ta;
naturen kostat betydligt med pengar
och Àr ej öppen för pigor och drÀngar;
och man skall vara anstÀndigt klÀdd,
om ej man vill bliva frÄn parken ledd.

Om det skall vara en gÀrd av aktning
Ät Skaparens skönaste helgedom,
dÄ Àr vÀl formen nÄgot tom,
och saken stöter ett grand pÄ förpaktning.
Men lika gott, han stiger pÄ
och kÀnner Äter hur pulsarna gÄ;
ty blicken fÄr strÀcka sig Àndlöst ut,
och bröstet andas till lungans botten –
men det Àr allt, ty naturen Àr slut,
och skogen Àr blott en bild av kokotten:
grann att skÄda i all sin stass,
men stassen Àr bara gjord pÄ karkass.
Bara sÀttstycken och kulisser,
gjorda efter trÀdgÄrdsartistens eskisser;
trÀden klippta med engelsk sax,
klippor gjutna som utav vax;
kaskader skvala frÄn en vattenledning
och rÀcka knappt att döpa en hedning;
sjöar ocksÄ frÄn samma kÀlla,
och broar gjorda Ă  la mode de nature;
och grottor, ruiner i murgrönsparyr,
som man hos gipsgjutarn kan bestÀlla.
Det hela Àr en stor teater,
dÀr man fÄr visa de fina later
till hÀst, till vagn, till velociped;
dÀr folk, som eljest ej fÄr vara med
i den stora vÀrlden, nu blanda klÀder
med eleganta brott och förnÀma laster,
och visa att ocksÄ de förstÄ seder,
fastÀn de Àro av hederligaste knaster.

O skog, skog! Àr det av harm
som löven rodna, eller Àr det av hösten?
Och fÄglar, han I förlorat rösten
av stadens eviga, eviga larm?
KanhÀnda ocksÄ I Àren gjorda
hos fabrikör X Y et Son –
men vad tjÀnar hÀr om saken att orda,
man blir ju bara beledd som ett fÄn!
Nej bort, lÄngt bort hÀrifrÄn,
dÀr allt Àr falskt som de köpta skratten,
dÀr trÀn och buskar och jord och vatten
och djur och mÀnskor som andas dÀri,
de Àro blott articles de Paris;
dÀr Ànda till himlens tÄgande skyar,
dem varje morgon Äter förnyar,
de Àro gjorda av skorstensrök
och ha sitt ursprung i stadens kök,
Han flydde in pÄ en ödslig stig,
som icke hörde till promenaden,
dÀr han fick vara en stund för sig,
till och med ostörd av kavalkaden.

HÀr var sÄ tyst, att man hörde vinden
hur han susade utmed kinden,
hörde lövens fall ifrÄn grenen,
daggens dropp pÄ fuktiga stenen.
Röda bokar med gyllene blad,
valnötstrÀdens polerade stammar;
hagtornsbÀret i blodrött flammar
bland kastanjers stÄtliga rad;
fina almar och slanka ekar,
stolt akacia mot himlen pekar;
allt Àr luftigt och fint i ton,
men han saknar den rÀtta tron,
kÀnner det kyligt, naket och frÀmmande
och sÄ litet med kÀnslan stÀmmande;
gÄr Àn lÀngre in uti snÄren,
drömmande om den kommande vĂ„ren –
kÀnner plötsligt invid sitt öra
taggig kvist vid kinden röra,
kÀnner en doft slÄ fram pÄ en gÄng
som en ton ur en vÀlkÀnd sÄng;
blickar upp och ser bland skeletten
av de nobla trÀden som fÀllt,
lummig, mörkgrön, en gran man stÀllt,
liten son av den nordiska jÀtten.

Han har trotsat stormar och frost,
han har levat pÄ mager kost;
och nÀr vinden i barren susar,
se dÄ stiga minnena upp,
sommarsyner i solig trupp:
gröna Àngar, dÀr havet brusar,
blÄa vÄgor, mÄsar och Ànder,
blommande vassar i lugna strÀnder,
vita björkar i konvaljelund,
smultronstÀllen och abborrgrund.
Åter ser han den varma salen,
kakelugnsbrasan flammar sÄ skönt,
julgran lyser, i ljust och grönt,
mitt bland de smÄ som giva balen;
gamla bliva unga pÄ nytt,
köksan ledes in frÄn köket,
husan dras frÄn det inre stöket,
tjÀnarna hava med herrskapet bytt.
Jubel-och-klang, sÄ heter dagen,
drÀngen sitter i herrens stol,
pigan njuter en stund behagen
trona i soffan i helgdagskjol;
jubel-och-klang, sÄ heter dagen,
jul och ljus och endrÀkt och ro:
evangelium, men icke lagen,
icke forska, men bara tro.
Griper tvivlet dig sen i kragen,
fly dÄ genast in i ditt bo.
StÀll dÀrute din smutsiga sko,
tills din dörr i lÄs du fÄtt slagen.

Drömmande sÄ i juletankar,
ibland trÀden han stilla vankar,
vÀcks av ropet frÄn en polis,
som pÄ ett ganska knapphÀndigt vis,
mindre artigt och mera snÀset,
förklarar öppet: Man gÄr ej i grÀset.

Och jagad ut ur det paradiset,
dÀr ormar saknas, men icke Evor,
och av naturen blott finns överlevor,
som hÀr dock tagit det stora priset,
han kommer fram till ett nytt staket,
som döljer en okÀnd hÀrlighet.

Det Àr en trÀdgÄrd med en titel nÄgot för lÄng:
Jardin Zoologique d’Acclimatation.
O, Skapelsens herrar, hÀr mÄste jag buga!
Aldrig hade jag ÀndÄ drömt
naturen man kunde till sÄdant truga,
om ock det skedde med vÄld sÄ ömt.
Det Àr ett naturförbÀttringsbolag,
som vill rÀtta vad som Àr i olag,
och att det lyckats, det tro parisarna,
ty varje föremÄl har hÀr medalj,
och hedersdiplom ha grisarna;
korna ha mention för sin talg;
kalkonerna bÀra det röda bandet,
och ankorna Àro hors concours,
fasanerna spridas kring hela landet,
och duvorna Àtas hos sjÀlva Véfour.
HÀr sÄg han mÀnskan i all dess makt,
som pÄ naturen sin hand har lagt;
hÀr sÄg han den vÄldförda naturen,
och det prisade herravÀldet över djuren,
ja, över vÀxterna ocksÄ och mycket mera,
som nu han vill kortligen referera.
Han sÄg askar, ympade till ett trapez,
och ÀppeltrÀn, snurrade i spiraler;
det stolta pÀronet, sÄ lÄgt som grÀs,
det kröp pÄ marken efter linjaler;
och skogens jÀttar, de höga granar,
till smÄ panacher man smakfullt danar,
och buxbom klipper man ut till gubbar,
och vinets rankor huggas till stubbar;
ja, allt det rÀta har man gjort krokigt,
och allt det enlÀtta blivit brokigt,
det stora litet och det lilla stort,
och nÀr man fÄtt nÄgot riktigt tokigt,
dÄ har sitt bÀsta man ocksÄ gjort.
Och han sÄg Ànder, som förr kunde flyga,
pÄ marken rulla med bukar sÄ dryga;
och sÄg hur hönsen med hydraulisk press
göddes sÄ stinda som novembergÀss.
Och medan de lÄgo i sina bÄs
i mörker och trÀngsel och kedjor och lÄs,
i samma rum de fingo skÄda
hur Àggen klÀcktes i mekanisk lÄda.
Det kan ju kallas att lÀran skÀrpa,
eller rÀttare att lÀra hönan vÀrpa.
PĂ„ samma stĂ€lle – men ledig och lös –
man sĂ„g en homunculus i en couveuse –
en liten mÀnniska som kom för tidigt,
ett byte man gjorde döden stridigt –
sÄ nu kan barn ock göras med maskin,
och det Àr höjden av industrin.
Han lÀmnar djuren, gÄr aporna förbi,
av slÀktskapen nÄgot förlÀgen.
Nu har han fÄtt vatten pÄ sin teori
och emot hemmet han stÀller stegen.

*

LösslÀppt ande för sista gÄngen,
flyger ut ur den irrande ark
för att söka sig stadig mark,
som förgÀves sökts av sÄ mÄngen.
Och nu smyger han in sÄ sakta
i det stÄtliga lÀrdomspalats,
dÀr man givit det vetande plats,
som framför andra nÀmns det exakta.

Naturvetenskap, du som Àr sÄ sÀker
pÄ dina sakers sanna natur,
du som har upptÀckt att fÄret brÀker
och att mÀnniskan Àr ett djur;
du som rÀknat benen pÄ myran
och har inlagt fiskar i sprit,
du som vet att basen och syran
alltid rÄkas vid frierit;
du som vÀger det ovÀgbara,
du som mÀter vad ej har mÄtt,
sÀg, du mÄtte vÀl kunna svara
vilken vÀg de döda ha gÄtt;
vart vi alla en gÄng mÄ fara,
var vÄr vagga frÄn början stÄtt!
Svar det har du, men ej pÄ frÄgan,
svar pÄ mycket som ej oss rör;
ej bekÀnner du oförmÄgan,
men allt lÀngre i mörkret oss för.

Du tog i en sista kraftanstrÀngning,
nÀr din affÀr var mogen för stÀngning,
allt levande du samlat hop
och lade ned i en vÀldig grop;
du tog dina dÀggdjur du stoppat opp,
och fÄglarnas hela luftiga tropp,
de fiskar stumma och krÀldjur kalla
de lÀgre djuren, onÀmnda alla;
och överst lades allt samlat vetande,
som kommit hop med ett fasligt letande
i huven stora och huven smÄ,
och sÄ med pressen man skruvar pÄ.
SÄ kramas fram ur den döda materien
en livsens saft, som slÄs i en retort,
att destilleras frÄn drÀggen bort,
och nÀr man kommit till femte serien,
dÄ Àr essensen klar som ett spad,
och inför mÀnskor, som hÀpna gapa,
man visar fyndet med stor parad;
och in i retorteri ligger en – apa.
Se dÀr Àr rÄttan som berget födde,
se dÀr Àr svaret du icke bad!
GÄ hem nu, hjÀrta, som lÀnge blödde!
Och, ande, var i din hÄg du glad!

Jag vill ej faktum om apan förneka,
ty det har nog sin giltiga grund,
och det kan ocksÄ vÄr högfÀrd spÀka
och vÀcka oss ur vÄr gudablund;
men ha vi dÀrföre kommit lÀngre
till frÄgans lösning och till dess knut?

Mig tycks att vÀgen blivit allt trÀngre,
vi stÄ dÀr dumma just som förut.
Men bakÄt, bakÄt gÄr nya vÀgen,
och nedÄt, nedÄt till trÀdets rot,
och nÀr man tagit de sista stegen,
sÄ stÄr man ÀndÄ pÄ samma fot.
Men lÀmnom en stund det lÀrda knÄpet
med stoppade fÄglar och flugor pÄ nÄl,
och lÄtom oss gripa till mikroskopet,
som trĂ€nger genom bĂ„d’ pĂ€ls och sval.
Vad se vi dÄ genom objektivet,
om vi betrakta en liten parcell
av röda vÀtskan som hÄller livet?
Jo, allra ytterst vi se en cell!
”I begynnelsen var cellen”, sĂ„ lyder ordet!
Men före cellen? En annan cell!
Man ser pĂ„ Ă€mnet; men den som gjorde’t,
om han var mÀstare eller gesÀll,
han finns ej till för vedersakarn,
som tror pÄ skon, men förnekar skomakarn.

Men nog dÀrom, jag Àr kullvoterad,
och cellen Àr redan installerad
som högsta vÀsen i den nya tron,
och tron, som bekant, tar aldrig reson.

O, cell (som Àven urslemmet kallas,
och protoplasma ocksÄ pÄ de lÀrdes sprÄk);
o, cell, som styr mitt öde och allas,
kom, frigör oss ifrÄn livets brÄk!
O, urslem, urslem, fyll upp vÄrt hjÀrta
och slÀck vÄr andes brinnande törst,
o, protoplasma, du, som kom först,
befria oss ifrÄn tillvarons smÀrta;
men kan du ej det, kan du ej, nÀr det gÀller
i andens strider pÄ liv och död,
ej rÀcka ett enda antagligt stöd,
kan du ej hjÀlpa i sjÀlanöd,
och sviker du just nÀr som det smÀller,
dÄ stryk pÄ foten och lÀr dig hut!
Ack, det jag visste vÀl lÄngt förut
att ej man mÀttar sjÀlar med celler!
Nej, vetenskap, för att hjÀlpa sÄ litet
sÄ Àr din högfÀrd alldeles för stor,
och nÀr ditt mystiska hölje Àr slitet,
och man fÄr se vad inuti bor,
sÄ Àr du inte den guden man tror.
Nej, du Àr vorden en förnÀmitet,
som lÀser in dig i akademier,
predikar högt om ofelbarhet
och leker stundom med frimurerier;
du sytt dig en förlÄt, duktigt tjock,
och tycker mycket om sida klÀder,
pÄ folkets dyrkan du krÀver med pock
och ratar ej heller utvÀrtes heder.
Och har man stundom ur din arsenal
ett vapen lÄnat mot mörkrets makter,
sÄ har man sÀllan haft annat val
Ă€n bryta sig in i din vapensal,
och trÀnga förbi dina stolta vakter.
(Att det finns lysande undantag
det nekar ingen, det nekar ej jag.)
Men, vetenskap, som skedar naturen
och sett sÄ nÀra dess hemlighet,
vi Àr du alltid stum som muren?
Vi talar du ej, som sÄ mycket vet,
om all förkonstling som finns i vÀrlden?
Vi stiger du ej i predikstoln
och dundrar högt emot bildningshÀrden,
som lyser högst, nÀst gamla soln,
men ocksÄ blÀndar det skarpaste öga?
Vi talar du icke naturens sprÄk,
som nu vÀrderas sÄ ynkligt föga?
Vi tÀnder du icke pÄ höjden din bÄk
och lÄter honom för seglaren lysa
som ute pÄ havet lÄngt ifrÄn land
i snöstorm och mörker fÄr frysa
förgÀves spanande efter strand?

DĂ„ sitter du lugn i ditt studierum
vid fredlig lampa och gör hypoteser,
och tycker vÀrlden Àr fasligt dum,
som dem beundrar, men icke lÀser.
Och nÀr en upptÀckt omsider du gjort
dÄ Àr det upptÀckten som skall firas;
om resultatet man talar ej stort,
blott lÀrda pannan med lager viras.
Men dÀrför ocksÄ det börjar glunkas,
pÄ höga stÀllningen varligt runkas;
och satt du icke i stolen fast,
sÄ lÄge du dÀr, nÀr ryggen brast.
Och framom förlÄten tvivlet smyger;
man ledsnat litet pÄ skuggors spel,
och lita ej pÄ att hon Àr blyger,
som vÄgat tvivla en Gud ihjÀl.

Ty, höga lÀrdom, som hulpit makten,
och stundom bolat med industrin,
stig ner en gÄng i de mörka schakten,
och lÄna lampan Ät Aladdin,
lÀgg vÀrldslig storhet i mikroskopet,
och gör pÄ statskonst din analys,
och för hjÀltinnan du hittar vÄpet,
du vÀntar en jÀtte, men ser en pys.
Tag gamla kyrkan uti din mortel
och elda sedan din flammande ugn –
att dÄ skall krypa ut ur sin kjortel
en skrumpen sköka – var du sĂ„ lugn!
Tag vördade lögner och krönta nollor,
besjungna bovar och heliga fjollor,
tag allt vad stort, vad heligt, vad skönt,
som blivit ordentligt stÀmplat och krönt,
och sÀtt för blÄsröret och för lÄgan
av sanningens brinnande eviga eld,
tag spektroskopet, den nya förmÄgan,
som sjÀlva solen har dömt utan vÀld,
och du skall skÄda sÄ svarta streckar,
och du skall finna sÄ mörka flÀckar
mitt ibland regnbÄgens fÀrgade strÄlar,
som prismat förrÀdiskt för ögat mÄlar.

Du skulle ha gjort det, men du har ej tid,
ja du har sÄ mycket, sÄ mycket för dig,
och mÀnskligheten du anser ej rör dig!
Du letar som bÀst en alkaloid
och rÀknar hÄren pÄ en okÀnd bobba,
som sen skall bÀra ditt stora namn.
Du hÄller ocksÄ pÄ med att jobba
och letar vid polen en isfri hamn,
dit vÄra grossörer fÄ exportera,
en brÀnnvinslast för varje höst,
och att det icke kan bli stort mera,
det Àr dock alltid avundens tröst.

Men innan jag lÀmnar det lÀrdomssÀtet,
dÀr av naturen man gjort vetenskap,
och dÀr man förkunnar helt förvetet
allt annat för renaste galenskap,
sÄ vill jag besöka det lÀrda annex
dÀruppe pÄ spetseri av sandiga Äsen,
dÀr man har funnit stjÀrnornas x
och dyrkat till himlahusen upp lÄsen.

NÄvÀl, frÄn Observatoriets kupol
jag ser ut över den sovande staden,
som sovit mer Àn den tÄl,
om ock man skyllt pÄ femtinionde graden
Sov sött, sov gott, dröm icke om mig,
ty det kan kanske hÄlla dig vaken,
men jag, jag drömmer alltid om dig –
ja sÀg, har du hört pÄ maken?
Som barnet vandrar till modrens grav,
sÄ oresonligt, sÄ utan mening,
dÄ graven endast med liket drog av,
och aldrig livet tillbaka gav,
men pÄ sin höjd en kemisk förening;
sÄ vandrar jag om natten hit bort
att söka sÀllskap en stund sÄ kort,
men vet att intet jag nÄnsin rÄkar.
Om dagen med dig pÄ avstÄnd jag sprÄkar,
och vill dig alltid sÄ hjÀrtans vÀl;
men du vill bara ha mig ihjÀl
och sÀger att endast för nöje jag brÄkar,
ja, jag vill brÄka dig ur din sÀng,
och jag vill rida ditt bröst som en mara,
sÄ att du kommer pÄ benen i flÀng
och Àntligen finner att hÀr Àr fara.
Du hÄller brandkÄr, jag ser dess ljus
dÀr borta i tornet vid Johannis kyrka;
och den skall bevara frÄn eld ditt hus,
om ej, sÄ lÀr du pÄ ansvar yrka.
Men jag, som kommer sÄ oombedd
och ej Àr i uniformen klÀdd,
mig tar du helt enkelt i hÄren
och frÄgar av vem jag blev sÀnd;
du önskar heldre bli innebrÀnd
Àn vÀckas av en som Àr utom kÄren.

Men lÀmnom jorden, som svar ej ger,
och skÄdom himmelens eldskrifts-tecken.
I stjÀrnor minsta som valvet betÀcken,
I Àren ju solar (sÄ illa man ser!),
och solen sjÀlv Àr ju blott en stjÀrna,
och de stora planeter, man tror sÄ gÀrna,
att de mÄ vara de allra största,
de Àro de minsta i sjÀlva verket,
ty sÄ kan hÀnda, att hin rider mÀrket!

Och mÄne, du, vÄr trognaste vÀn,
du följer om natten, du följer om dagen,
för dig man svÀrmat och svÀrmar Àn,
fast man pÄ dig har blivit bedragen;
fast sjÀlv du Àr mörk, du lyser om natten,
och dÀrför du blivit sÄ ideal,
men saknar ju bÄde luft och vatten
och Àr befunnen vara ett skal.

MÄhÀnda du tolkar vÄr framtids öde
och tecknar Ät oss ifrÄn de döde,
att du har levat betÀnkligt för fort,
som vi pÄ jorden ocksÄ ha gjort.
Du hade kanske en gÄng som vi
bĂ„d’ Ă„krar och Ă€ngar och oxar och plogar,
men slog dig pÄ lyx och pÄ svindleri
och brÀnde upp dina skyddande skogar.
Men kanske ock, enligt annan tolkning,
du blev ett offer för överbefolkning,
sÄ att nÀr man Àtit allt Àtbart fanns,
sÄ Ät man varandra som kannibaler,
och fast i mĂ„n’ man har fyra kvartaler,
sÄ gick bankrutten dock som en dans.
En annan mening, och mera probabel,
Àr den att solen vÀgrat dig lÄn,
och dÄ var du icke lÀngre kapabel
att hĂ„lla dig uppe, men gick ifrĂ„n…

Nu kör du tomning din lÄnga bana,
och allt vad du Àgde tog solen tillbaks;
se dÀr vÄr framtid vi kunna ana!
Och nÀr vi domna in i Nirvana,
dÄ blir vÄr vÀrld oss alla till lags.

Man har ju mÀrkt att solen slocknar
och att dess dunsthölje alltjÀmt tjocknar,
ja, man har redan en istid spÄtt,
dÄ halva vÄrt klot skall tÀckas av isar;
dÄ hjÀlpa ej kaklugnar eller spisar,
och ut vi mÄste med ont eller gott.

DÄ lösas sÄ enkelt de svÄra frÄgor,
dÄ ligger Sverige som en glaciÀr,
dÄ Äkes skridsko pÄ Bottnens vÄgor,
dÄ Àskas ej anslag till krut och gevÀr;
och inte brÄkas om apanaget,
ty ingen vill lÀngre vara vÄr kung,
nÀr intet mera finns kvar i vÄr pung;
dÄ emigrerar hela bagaget
av ÀmbetsmÀn och av dignitÀrer,
och av grossörer och av hetÀrer
att söka ett mera civiliserat land,
som man kan rÀcka sin skyddande hand;
dÀr man kan bli pÄ nytt patriotisk,
sen vÀl befolkningen man gjort idiotisk
med vrÄnga lagar och kyrkligt tvÄng.
Men resan blir dÄ en smula lÄng,
ty Patriotien (sÄ nÀmns dÄ landet)
det fÄr vÀl sökas nere vid Kap,
dÀr man fÄr knyta det nya bandet
med hottentotter och annat skrap.
Och att den ej hindras, den emigrationen,
det tror jag fast, ty jag kÀnner nationen.

DÄ först, mitt Sverige, dÄ Àr du fritt,
och du fÄr Àga vad som Àr ditt.
Det Àr ej mycket de girige lÀmnat,
men nÀr som istÀcket en gÄng rÀmnat
och kölden Äter sin kos har flytt,
dÄ kan du börja igen pÄ nytt.
Men akta dig dÄ att leta i mullen,
och böka icke i Àttekullen,
ty börjar du dyka i gamla fynd,
dÄ dyrkar du snart det som Àr förflutet;
nej, tro dÄ heldre att det Àr synd,
och gÄ framÄt bara oförtrutet.
LÄt snö och isar betÀcka det gamla,
ty eljes tillbaka igen du skall ramla.
Lev fri och stolt i din karga natur,
sÀlj ej din frihet mot en falsk kultur;
byt ej din bÀrgning mot lyxartiklar,
giv ej din grundlag för, hovmatriklar,
och dyrka ej gudar som mÀnskor gjort,
Och tro ej att nÄgot pÄ jorden Àr stort,
Se upp i rymden, kalla den himmel,
och kÀnn sÄ oÀndligt liten du Àr,
i detta solars omÀtliga vimmel
du Àr den minsta som etern bÀr.
Och sjÀlva solen, som Àr vÄr moder,
Ät vilken man pÄ jorden rest stoder,
hon Àr ej lÀngre i unga Är;
hon börjar mista sitt gyllne hÄr.
Och nÀr hon Äldras, sÄ Äldras vi,
och nÀr hon dör, dÄ Àr det förbi
med oss, med smÄ, med stora, med alla,
och nÀr hon kallnat, Àro vi kalla;
och nÀr hon stannat uti sitt lopp,
dÄ stanna vi ocksÄ! Se dÀr vÄrt hopp!

NÄ, varför bösta och varför brÄka,
nÀr allt en gÄng skall bli lyckligt slut?
Och varför den döende stÀndigt trÄka,
nÀr ÀndÄ sÄ snart han skall bÀras ut?
Jo se, det lÀr dröja sÄ fasligt lÀnge,
förr’n spĂ„domen helt i fullbordan gĂ„r,
ja, det lÀr dröja mÄng tusen Är,
om man fÄr tro pÄ de herrar strÀnge,
som rÀknat ut det med integraln
verifierat det mecj spektraln,
Och ÀndÄ skulle det kunna hÀnda
att nÀr pÄ siffrorna man hunnit vÀnda,
som nÀr man vÀnder ett gammalt plagg,
det hela fanns vara en enkel blague!

Nej, lÄt oss taga för ovisst visst,
och lÄt oss söka sÄ först som sist
Ät oss förljuva de sista stunder;
ty vi, som ej lÀngre fÄ tro pÄ under,
vi mÄste sjÀlva gripa oss an
och brÄka allt vad brÄkas kan
för att Ätminstone gÄ sista fÀrden
ej sÄsom slavar, men frie mÀn;
och efter vi leva i denna vÀrlden,
sÄ lÄtom oss göra nÄgot för den.
Och den som ej lever för bara Àran,
han tage till godo denna lÀran:
de flestes bÀsta Àr det högsta vÀl.

Nu har jag talat, och rÀddat min sjÀl!

Men morgonen gryr! Det Àr nyÄrsdagen!
Det Àr löftenas dag och hoppets dag!
Statt upp dÄ, tvivlare, tag nya tag!
Om ock din dröm blev oftast bedragen,
sÄ tro pÄ livet, tro att det kan hjÀlpas!
Och skulle Àn lasset ofta stjÀlpas,
sÄ stig dÄ av och lassa igen!
Och blir du liggande? NÄ Àn sen!
Ditt liv Àr vÀl ej förmer Àn de andras,
du mÄ nu prisas eller klandras!

Nej, ande, sov du om nÀtterna,
och var om dagen dess mera vaken;
skilj noga fÄren ifrÄn getterna,
den lilla personen frÄn den stora saken.
Och kommer tvivlet som tjuv om natten
och sÀger att allt Àr intet och ingenting,
och att ditt verk Àr en skrift i vatten,
och allt gÄr runt som i en ring,
sÄ tÀnk pÄ trÀlen som bÀr dagens tunga
i gruvan, smedjan, i en giftfabrik,
dÀr han fÄr leva med en fjÀrndels lunga,
och ÀndÄ vÄgar om hoppet sjunga,
men hör ej sjÀlv att det blott Àr skrik.

Hör bönderna komma! Med rÀtt och lag
de krÀva Äter vad vÄldet roffat;
att seklers mörker ej dem försoffat
det ligger snart uti öppen dag!

Se kring dig bara, hur som besatta
de arma lekmÀn predika tron,
och om du icke kan finna reson,
sÄ mÄste dock deras nit du skatta!

Se firad Àdling med lagrar och band,
han kastar handlöst sin gyllne lyra
pÄ offerbÄlet, som stÄr i brand,
han ocksÄ gripen av den nya yran
Ät brodren trÀlen rÀcker sin hand!

Se pÄ den Àrlige publicisten
med liten Àra och ingen ro,
och ingen lager, blott törnekvisten,
med ringa hopp att fÄ slut pÄ tvisten
han fjÀllas levande för sin tro.

StÄ upp du, tvivlare, slÄ spelet i kras,
hÀr duger ej lÀngre pÄ vers att leka,
och nÀr de knotiga pÄkar dras
dÄ fÄr du ej mera tveka!
Och slÄr du blindvis, och slÄr i sten
slÄ om igen tills du trÀffat mÄlet,
och hugger du dig i ditt eget ben,
sĂ„ Ă€r det ej mer Ă€n du tĂ„l’et.

Hell, hemland! Natten Àr över!
Det fega tvivlet, som kraften söver
för morgonsolen har vikit bort,
och klara dagen Àr hÀr innan kort!

Se kring dig, tvivlare, hur andarne vakna,
och nedÀrvt högmod skall ödmjukt spakna,
och dÄ skall tron till sist krypa fram,
och gör den ej det, sÄ vare dig skam!


Dikt FjÀrde natten - August Strindberg