Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Finsmakare

Ni kÀnde vÀl den gamla omnibussen,
som lÀnge skraltat fram pÄ sköra hjul?
Han fordom gick sin tur till slussen,
men har nu stannat i ett ensligt skjul.
Den sista kusken, Ànnu öm i stussen,
han lever ock, fastÀn i sista draget,
och ser med grÀmelse hur varje Är
det nya spÄrvÀgsaktiebolaget
fÄr strÀcka ut i staden sina spÄr.
NÄvÀl, jag honom ifrÄn gammalt kÀnner;
och nĂ€r vi rĂ„kas Ă€’ vi alltid vĂ€nner.
Vi rÄktes hÀr förliden höst,
och jag tog gubben in pÄ krogen
att bjuda pÄ en liten tröst
sen hans hantering gÄtt Ät skogen.

Han fick en konjak, verkligt fin,
som slagit förr i huvet mÄngen stackare,
men gubben tog den med ett grin
och sade blott: ”det var en rackare!”
Han ville gÄ för en förstÄsigpÄare
och trodde att han kÀnde vin!

SÄ kom dÀr in en halvsnygg sjÄare
och ville ocksÄ gubben ge en tÄr pÄ tand.
Han bjöd pÄ fÀrgat brÀnnvin han,
och nÀr sÄ kusken ville gÄ och tacka,
bjöd sjÄarn porter med stryknin.
DÄ hördes gamle kusken smacka,
och med en överlÀgsen kÀnnarmin
han viskade: ”Se det var riktigt vin!”


Dikt Finsmakare - August Strindberg