Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Femte natten

VandringsÄren lupit till Ànda,
nÀr tröttad ande och sliten kropp
lÀngta Äter mot hemmet fÄ vÀnda
att söka stÀllen och minnen opp,
som för den hemsjuke hÀgrat sÄ fagra
i nattens drömmar, i diktens rus,
att se om de tÄla vid dagens ljus,
och icke bliva betÀnkligt magra,
nÀr gardinen dras upp och nattlampan slÀcks
och sömngÄngarn hÀftigt ur slummern vÀcks!
Lastad med intryck frÄn Romas kullar,
schweizerhotell och preussiska tullar,
socialismen och septennatet,
eviga freden och konkordatet;
led pÄ sallat och sura viner,
mÀtt pÄ wurst och falska sardiner,
makaroner, HofbrÀu och oljor,
danska torskar och norska koljor,
tamburiner och kastanjetter,
tingeltangel och chansonetter,
boulevarder med asfaltplattor,
brÀnda landskap med flor av damm,
torra floder med bÀddar av slam,
Àngar, röda som kokosmattor,
allt vad samlat ligger i minnet
fÀrgas likblÄtt av sjuka sinnet.
Nu dÄ Àndernas fylkade tropp
visar vÀgen till fosterjorden;
nÀr som bokarne gÄ i knopp,
livsled pilgrim drager till norden.

Och sÄ stÄr han Äter pÄ Äsen,
dÀr i drömmen han ofta stÄtt;
ser dÀrnere strömmen med mÄsen,
skepp och hustak, kyrkor och slott.
Allt Àr likt sig och dock sÄ annat;
skönare ej en dröm sig besannat,
smyckad, fĂ€rgad av fantasin –
verkligheten gĂ„r lĂ„ngt förbi’n.
VÄrsoln pÄ gotiska spiror skiner
och pÄ nya palatsers mur;
telefonernas stÄltrÄdsgardiner
mjukt drapera stadens kontur;
esplanadernas gröna gÄngar,
jÀrnbanbroarnes svarta spÄngar,
elevatorer, hamnar, chausséer,
panoramas, cirkus, muséer,
allt Àr stÄtligt, prÀktigt och nytt;
sagan sig i sanning förbytt.

HÀnryckt, stolt över fÀdernestaden
gÄr han ner frÄn sitt utsiktsberg
att fÄ skÄda bakom fasaden,
se om gÄrdssidan hÄller fÀrg.
LÀngs med husens rader han strövar,
vÀntar fÄnga en vÀnlig nick,
dÄ och dÄ sitt minne han prövar,
nÀr han möter en slöjad blick.
Endast frÀmmande nya typer
lÄngsamt skrida mot bönhus och bank;
böjd Àr nacken och steget kryper,
slÀckt Àr ögat och hyn Àr krank.
Ser han skymta i myllrande skaran
ungdomsvÀnnen, sÄ fÄr den brÄtt,
visar ryggen Ät kÀttarn och faran,
bleknad kind och hÄret i grÄtt!
Stackars mannen har blivit botad,
kom för nÀra de svartas garn,
miste kunder, affÀren vart hotad,
föll i kampen för hustru och barn.

Trött mot gamla kafét han ilar,
mötesplatsen frÄn lÀngesen.
Vid sitt stambord en stund han vilar,
vÀntar trycka Ätminstone en
av de mÄnga hÀnder dÀr kramats
under skÀmtets och allvarets stund,
hÀr, dÀr fÀlttÄg fordom beramats,
hÀr, dÀr bÀgarn gjorde sin rund
efter segern, bland bundsförvanter,
och dÀr nederlaget vart glömt,
nÀr det dryftats pÄ alla kanter,
glömt nÀr sista glaset var tömt!
Klockan knÀpper i tomma lokalen,
solen skiner pÄ tobaksskyn,
mörka landskap begrÀnsa salen;
svarta fjÀllar mot himlens bryn
resa kammar med grÄa tallar;
stilla vatten slumra i hÀgn
av de mossiga grÄstensknallar;
slanka björkar i höstligt regn
grÄta över den sommar som farit
alltför fort, som den aldrig varit.
Klockan knÀpper i tomma lokalen,
ingen kommer, tiden görs lÄng.
Ovisst sinne vill lĂ€ttas frĂ„n kvalen. –
Ensamheten gör salen trÄng.

Kallar kyparen för att frÄga;
börjar hÄlla en intervju.
Hinner ej lĂ€nge karlen plĂ„ga. –
Allt han vet i ett enda nu.
Kretsen Àr skingrad, alla borta!
Ingen vandrar mera hit ner!
Äldste vĂ€nnen Ă€r kommen till korta,
dog i fjol – han vet icke mer.
Och en annan av sjukdom bruten,
vÀntar endast sin sista stund.
Gamle N. N.? Av gikten knuten
syns ej mer hÀrnere som kund!
En Àr gift och hÄller sig hemma,
en har tagit det blÄa band,
en har kommit i fÀngelsets klÀmma,
en har rest till frÀmmande land.
Och de andra? – Ja, de försvunnit! –
Och ”han sjĂ€lv”? – NĂ€r namnet han gett
(visserligen hade det hunnit
ned till karlen, men ej hans portrÀtt)
svarade denne med ton sÄ myndig
som den nÀmnde Àtit hans bröd
eller varit en extra syndig:
”Herren vet det, men nog Ă€r han död.”
Glaset svepte med hast han i sig,
drack pÄ egen och andras mull,
strupen snördes, blicken blev disig,
ögat sjönk in i bleknat hull.
Ut pÄ gatan igen han strövar,
stiger i trappor att söka en vÀn;
ringer, knackar, lÄsen han prövar:
vÀnnen flyttat för lÀngesen.
Kommer slumpvis till kÀnda trakter,
minnen vÀckas, vÀxla alltfort;
dit han dragits av dunkla makter,
stannar tankfull vid vÀlkÀnd port.
Bland palatsen ett gammalt ruckel
ligger skumt i en enslig grÀnd
som bland resar en liten puckel
gömmer sig att icke bli kÀnd.
DÀr en gÄng sitt nÀste han redde
för att bygga ett eget bo,
dÀr i egna hemmet han trÀdde
utifrÄn stormen att finna ro.
Genom rutan pÄ nedra botten
över smutsig och rökt gardin
mellan flaskan och Àggkarotten
– ty dĂ€r hĂ„lls nu ett magasin –
vill han söka för ögat mÄla
forna hemmet i rosenrött.
Men han ser blott en rökig hÄla,
hör blott rusiga röster skrÄla:
allt Àr öde, allt Àr förött!
Var Àro vittnen, var de frÀnder,
en gÄng, en afton i denna sal
vÀxlade blickar, tryckte hÀnder
för att hÀlsa de ungas val?
NÀr i bröllopsgÄrden vid gillet
gnistrade vinet, sprakade snillet
och om tomtebolycka hölls tal?
Döda tvÄ! Och sÄrade resten,
gÄngna undan ur kÀttarns vÀg.
Den som dröjde till sist var prÀsten,
var det ej sÀllsamt, eller sÀg?
Allt Àr borta och gÄngna alla,
hemmet sjÀlvt det gÄtt pÄ auktion.
Stormen kom och skutan fick falla,
lasten vrÀktes utan pardon!
NÄ, vad mer! BesÀttningen bÀrgad,
skeppet utfick sin assurans,
skrovet Àr lÀck, förhydningen Àrgad,
intet förlorats och intet vanns.
Intet förlorats! RÀkningen talar
och dÄ mÄste det vara sÄ.
NĂ„, vad mera, de granna salar
lyckan lÀr ju oftast försmÄ.
Och nÀr rÀvarne hava kulor
– sköna kulor i parentes –
nöt du gatan med slitna sulor,
lÀgg ditt huvud var sten det ges;
ut och leta, gatan har stenar,
grÀnderna eljes de ha hotell,
fÄgeln bygger sitt nÀste pÄ grenar,
vargen sover i egen fÀll!
Är du ledsen, sĂ„ skjut dig för pannan,
mÄngen fick vara med mindre nöjd,
och en ann Àr sÄ god som en annan,
bruten blir den ej vill bli böjd.
Än en blick dit inĂ„t han sĂ€nde
bak den rutan, dÀr förr han satt
vid sitt arbet’, dĂ„ huvet brĂ€nde,
sÄg nÀr tÀndaren lyktan tÀnde,
satt dÀr Ànnu nÀr det blev natt,
lyktan slÀcktes och upp han spratt.
Lyktan stÄr dÀr pÄ trottoaren,
rutan Àr dÀr och rummet med,
och tapeten, fast illa faren,
Àr densamma, men hÀnger ned.
Och han kÀnner böckernas hylla,
vÀggens tavlor och byrÄns ur;
minnet hastar att bilden fylla,
bordet stÄr dÀr mot fönstrets mur.
Och dÀr sitter en man och skriver,
handen skÀlver och pennan gÄr.

Nu han hör hur mot papp’ret den river,
strÀcker huvet att se vad dÀr stÄr.
Men dÀr ligga de tomma bladen
lÄnga, vita som lÀrft pÄ blek.
BlÀcket lÀmnar ej spÄr pÄ raden,
pennan löper synbart pÄ lek.
Nej, han skriver, han tror sig skriva,
se, nu lyfter han handen opp
liksom ville han tanken giva
ordets levande, luftiga kropp.
I sitt blĂ€ckhorn han ivrigt doppar –
se, nu vĂ€nder han ansiktet till –
dödmans ögon, stora som koppar,
stirra mörkt som en enda pupill,
nÀr mot namnen bekant han nickar,
pekar tankfullt pÄ verket sitt;
och ur halsens kotor han hickar:
”Ser du, jag börjar att skriva vitt!”

Ensam gÄr han pÄ folkfylld gata,
irrar hemlös och knuffar tÄl.
Tycker han hör hur mÀnskorna prata
frÀmmande tankar pÄ utlÀndskt mÄl.

RÄkar vaktmÀn i pickelhuvor
vaktande gathörn som vore det Rhen,
mörka blickar inunder luvor
söka skydd under torgets trÀn.
Ser palatser som Rhentrakts-borgar,
milliardhus, berlinerstil,
torn och spiror och jÀrntrÄdskorgar,
gallerfönster, som trotsa fil.
Allt Àr skyddat, solitt och prÀktigt,
och som bakgrund syns en kasern. –
Fosterlandet Àr vordet mÀktigt,
kryat upp sig med blod och jĂ€rn. –
Ser sÄ mÄnga nya pagoder,
unga Bonzer med chic och pli,
svansa runt kring avgudastoder,
öva svartkonst och trolleri;
hÀxprocesser och Ätal vÀcka,
lysa i bann och sÀtta i cell!
Hoppas Ànnu fÄ solen slÀcka,
tÀnda brasor för skjutet spjÀll.

Slamvulkanen har exploderat,
askan regnat ur bergets gap.
Sjunkna staden man renoverat,
sen Ă„t persern man blev satrap.

Ja, barbaren har Ă„ter segrat,
baltiskt Hellas har sett sin grav,
dĂ€r mot Österns horder sig lĂ€grat
nordlig grÀnsvakt vid Arktiskt hav.
Det blev slutet pÄ lÄnga strider,
pÄ fraktioner och pÄ process!
Söndring segrat, och sent omsider
Filip vann pÄ Demosthenes.
Troja varit! Vi varit trojaner,
vi ha sett vÄrt Dybböl och Als,
kallas svenskar och lutheraner,
men vi Àro ingenting alls!

Hemsjuk pilgrim börjar att vakna
och för lÀngtan han funnit bot.
Vad ej finnes han ej kan sakna,
skuddar stoftet utav sin fot.
Lik den vise, som sökte arken
undan flodens vÄta blockad
uppÄt bergen i ödemarken,
flyr han ut frÄn den sjunkande stad.


Dikt Femte natten - August Strindberg