Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Esplanadsystemet

DÀr gamla kÄkar stodo tÀtt
och skymde ljuset för varandra,
dit sÄgs en dag med stÄng och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss,
dÄ plank och lÀkt
de bröto loss.

Det ruttna trÀt,
sÄ torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stÄngen bröt
och vÀggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tÄngen nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

FrÄn kÄk till kÄk
man sig beger,
frÄn syll till Äs,
allt brytes ner.

En gammal man gÄr dÀr förbi
och ser med hÀpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
nÀr bland ruinerna han kliver.

– ”Vad skall ni bygga hĂ€r, min vĂ€n?
Skall hĂ€r bli nya Villastaden?”
– ”HĂ€r skall ej byggas upp igen!
HĂ€r röjes blott för Esplanaden!”

– ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det Ă€r förskrĂ€ckligt!”
– ”HĂ€r rivs för att fĂ„ luft och ljus;
Är kanske inte det tillrĂ€ckligt?


Dikt Esplanadsystemet - August Strindberg