Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Biografiskt

Nu har jag spelt pÄ pipa
och sjungit sorgesÄng,
men ingen velat grÄta,
ej dansen kom i gÄng.

DÄ gick jag ut pÄ gatan,
mig stÀllde i ett hörn,
dÀr slog jag pÄ en trumma
och visade en björn.

Åt björnen gav man socker,
mig sjÀlv man ville slÄ,
och nÀr jag ville sjunga
dÄ hörde ingen pÄ.

DÄ tog jag narrens kÄpa,
jag gycklade en lek,
och nÀr jag rÀckte tungan
man av förtjusning skrek.

DĂ„ stanna ekipager
med höga herrar i:
”Det var en rolig djĂ€vul,
den dĂ€r kan nĂ„got bli!”

Och hopen höres jubla,
nÀr herrarne fÄ ris,
men nÀr man vÀdrar allvar,
dÄ ropas pÄ polis.

SÄ blev jag stÀmd för gyckel
med allt gudomligt var,
ty visst det Àr gudomligt
att Ă„ka efter par.

Det halp ej protestera,
ej gillas mitt försvar,
att ej det varit gyckel,
men att det allvar var.

SĂ„ tog jag svarta kappan
och steg i predikstoln,
fick höra folket snarka
som grisar uti soln.

Jag skrek sÄ nÄgra vÀcktes
och konsistorium med,
men dÄ jag miste kappan
och röcks frÄn stolen ned.

Jag var ej ordinerad,
jag hade icke tron,
den gamla gamla visan
pÄ gamla gamla ton.

Jag tar min spruckna pipa
och stoppar den i sÀck,
jag stÀmmer ner min trumma
och packar mitt gepÀck.

SÄ vandrar jag kring vÀrlden
att söka Àventyr,
att glömma och att glömmas
och bota min blessyr.

Och Ären gÄ och vanka,
av sÄret blir ett Àrr,
och allting stÄr sÄ stilla
som i ett fredligt kÀrr,

dÀr grodorna fÄ kvÀka
till myggors duvna sÄng
och kremlor stÄ och sova
den heta dagen lÄng.

DĂ€r porsen ensam vakar
och sprutar sin morfin
tills hela kÀrret snarkar
bak spindlars grÄ gardin.

DÄ hörs en dag i skogen
en trummas gÀlla skrÀll
och snart kring fÀlt och backar
trumpeten ger appell.

Hej! Kriget Àr förklarat!
Jag lÄter trumman gÄ,
min pipa den jag sÀljer
och köper ett chassepot.

Men vem skall föra fanan?
Ej nÄgon fana finns!
Och blott med spridda trupper
ej nÄgon seger vinns!

Jag tar min röda nÀsduk
med Garibaldi pÄ,
den knyter vid gevÀret
och sen: framÄt! lÄt gÄ!

*

Han föll vid första salvan
förr Àn ett skott var bytt,
han ensam bet i grÀset,
de andra hade flytt!

Nu blÄser man Victoria
och liket bÀres bort.
Det var en hÀrlig seger
fast striden var sÄ kort.

Man stÀller till begravning
med militÀriskt bruk,
han sveps i egna klÀder
och med sin röda duk.

Vid graven ges en salva,
och prÀsten tar sin bok
att lĂ€sa ner den döde –
men dÄ det gick pÄ tok!

Den döde, som var hedning
och aldrig tÄlt en prÀst,
han reser sig ur kistan
och gör en tydlig gest.

DÄ blev det slut pÄ glÀdjen:
man ropar pÄ skandal.
Den döde förs som sÄrad
till nÀsta hospital.

DÀr ligger han i jÀrnsÀng
och prövar gammalt mod
att plocka bly ur sÄren,
som giftat ner hans blod!

NĂ€r febern honom griper
och yrselns dÀmon gÄr
med bolmört kring hans kudde
det rister i hans sÄr!

DÄ hörs den sjuke sjunga
med hes och bruten röst,
pÄ gamla melodier
som korp i kulen höst.

Om sina sÄr han yrar,
om sina nederlag,
men ock han höres mana
sin trupp till nya slag.

Och nÀr han stundom jollrar
om hjÀrtats hemlighet,
dÄ vissnar hatets bolmört;
dÄ grönskar febertrÀt.

DÄ flÀktar det i sjuksaln
och luften doftar hav;
ej sÄren lÀngre svida,
men dÀmon ger sig av.

Och vÀnliga smÄ hÀnder
de bÀdda om hans sÀng,
att han fÄr vackra drömmar
som i en blomsterÀng.

NÀr sÄ en dag han ligger
som svag konvalescent
och vÀntar blott pÄ lÀkarn,
som nyss har hoppet tÀnt,

han hör igenom fönstret
en trumma slÄ alarm.
Strax far han upp ur bÀdden,
om hjÀrtat blir han varm.

Emellan gÄrdens lindar
dÀr skymtar ett standar:
sÄ börjas Äter striden,
Ă€n finnas trupper kvar!

Hans öga blir sÄ blodigt,
nÀr matt han lÀgges ner.
PĂ„ svarta nattduksbordet
med kuvad harm han ser.

DĂ€r ligger nu bland flaskor,
bland knivar och charpi
det bly, som togs ur sÄren
och lÄg sÄ tungt dÀri.

”O, vore jag pĂ„ benen
som förr med friska don,
jag toge till min jÀrnsÀng
och göte en kanon.

Av varje spik ni slagit
– jag aldrig det förgat –
ni slagit i min kista,
jag smidde en granat.

Och sedan, fylld med blyskrot
utur min egen kropp,
ni skulle se granaten
som en komet gÄ opp.

Ty högt man mÄste sikta
för att till mÄlet nÄ,
man skjuter upp mot himlen
men trĂ€ffar knappt Ă€ndĂ„.”

DÄ ser han genom fönstret
en kransad fana dra
förbi de gamla lindar,
och hör ett glatt hurra!

VĂ„r fiende har segrat
i drabbningen pÄ nytt,
de vÄra Àro slagna,
men de ha icke flytt.

DĂ„ blir han glad i sinnet,
ty han har lÀrt förstÄ
att genom nederlagen
man fÄr till seger gÄ.

Han faller i en slummer
till Ă„ter det blir dag,
att hÀlsa nya segrar
i nya nederlag.


Dikt Biografiskt - August Strindberg