Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Andra natten

Soliga bilder frÄn gÄngna dagen
draga trötta ögat förbi:
déjeunern Àr redan tagen
av vÄr lilla artistkoloni.
Svenskar, yankees, finnar, negresser
sökte lugnet i Beauséjour,
lÀmnat Paris, modeller, excesser,
slagit sig ned i GrĂšz vid Nemours.

Spridda grupper i trÀdgÄrn vandra;
solen skiner sÄ middagsvarm:
svenskar och norskar om varandra,
fransmÀn och tyskar gÄ arm i arm.
Solen skiner pÄ vita murar,
blÄa druvor pÄ grönt spaljér.

Gullgult pÀron bland lövet lurar,
vÀntar döden vid nÀsta diner.
Eldröd tomat som glöden lyser
mellan skogar av artichaux,
mjÀllvit laktuk av blodbrist fryser,
blomkÄl som aldrig fÄr nÄgra smÄ,
alla kulturens hÀrligheter:
feta dahlier utan kön,
rosor fyllda med nuditeter:
granna klÀder, men inga frön.

Glada mÀnskor bland maten ströva
och beundra konstfull natur.
Ej att undra: de konsten öva
och ju Àro födda i bur.
DÀr pÄ grÀsets putsade matta
sitter glammande liten grupp,
unga makar skÀmta och skratta,
barnen svÀrma i yster trupp.
Nu gör vinet sin rund i ringen,
flöjten stÀmmes till spansk gitarr,
trumpen sitter nu lÀngre ingen:
hÀr den vise vill ej bli narr.
LÀtt gÄr dansen pÄ gröna marken
utan frackar och handskar pÄ,
sommarklĂ€der i ljusa parken –
fĂȘte champĂȘtre, idyll av Watteau!

Mellan flodens vassklÀdda strÀnder
glider sakta en liten bÄt,
skygga dyka de vilda Ànder,
skator skratta Ät ovan lÄt.
Hör, dÀr klinga sÄ tunga toner,
klaga över att sommarn gick bort,
glÀdjens blomster i kalla zoner,
leva livet sÄ tungt och kort,
ingen druva kan liva anden,
kornet ger endast dövande vin,
frÀter sinnet, gör darrande handen,
nÀr hon skall hugga de snÀrjande banden,
löjet drager till vresigt grin.
ÄndĂ„ klinga de dock sĂ„ kĂ€ra,
gamla toner frÄn MÀlarstrand,
skarpa röster som knivar skÀra,
bita hjÀrtat med blodad tand;
och dÄ tystna de hÄrda orden,
gammalt groll fÄr en ljus nyans,
och det skönaste land pÄ jorden
Àr ej lÀngre la belle France!

KvÀllens skuggor strÀcka nu pÄ sig
daggen faller pÄ löv och grÀs,
solen skiner allt mera dÄsig,
dansen stannar, sÄngen blir hes.
Middagsklockan nu höres ringa,
toaletten Àr hastigt gjord;
herrar, damer i trapporna springa
för att trÀffas vid dukat bord.

Och sÄ lyktas dagen omsider,
glÀttigt samsprÄk och intet kiv,
idel solsken och inga strider;
mellan drabbningar herdeliv.
Men nu tystna de glada skratten,
lampor tÀndas, vilan Àr nÀr.
Och nu faller sÄ sakta natten,
dÄ Àr andarnes timma hÀr!

*

SÄ Àr jag Äter i min födelseort
och stannar igen vid en tempelport,
men ej ett tempels, dÀr man dyrkar skaparn,
skaparn, som skapade himmel och jord,
nej, hÀr man dyrkar blott efteraparn,
som sjÀlv av skapelsens jord Àr gjord.
HÀr dyrkar man endast det sköna skenet
och tar kopian för original;
man kastar köttet och gömmer benet,
man slÀnger kÀrnan och Àter skal.
Skall sanning, mÄnne, ligga i sagan,
som högfÀrden gjorde till upphov och rot
att mÀnniskan kom pÄ en dÄlig fot
med Herren, som dÄ mÄste gripa till agan?
Vad vill vÀl konstnÀrn, nÀr med fÀrg och lera
han hÀrmar alla Guds skapade verk,
om skaparn icke han vill korrigera
och över skapelsen kasta sin sÀrk?

Han gör det bĂ€ttre, sĂ„ tror den dĂ„ren –
Àn naturen sjÀlv har kunnat det göra,
och sÄ tror folket, de snÀlla fÄren.
Och dock, nÀr kan en konstnÀr ett hjÀrta röra,
om ej nÀr naturen han Àr i spÄren;
men dÄ det ligger ju nÀra till hands
att tro, det intet med konsten vanns!

Förunderliga drift att allting hÀrma,
var kom du dÄ egentligen frÄn?
Är du frĂ„n apan ett nedĂ€rvt lĂ„n?
Du underliga lÄga, som sÄ kan vÀrma,
som sÄ kan brÀnna en ande ned;
du fanns ej frÄn början i paradiset,
och att vid skapelsen ej du var med,
dÀrpÄ man finner bÀsta beviset
i det att Herrens utvalda folk
dig aldrig begagnat som andens tolk!
Och göra bilder, de ansÄgo syndigt.
(Att icke de anse sÄ Àn i dag
det lÀr bero pÄ utvecklingens lag!)
Det svaret dock finner jag mera fyndigt
att konsten blott Àr ett preparat,
en nödfallsÄtgÀrd, ett surrogat
för den av mÀnskan förstörda naturen,
ett samvetskval, som vill stÀlla till rÀtta
vad brutet blivit och som vill sÀtta
en trÀarm i stÀllet för den som blev skuren.
NÄ, det mÄ nu vara hur helst det vill,
att vÀnta pÄ svar det tjÀnar ej till;
och dÀrför gÄr jag dit in i templet
att glömma regeln och se exemplet,
men nu med ögon som fjÀllat av,
och fri frÄn jordiska hÀnsyn och krav.

Jag hÀlsar er dÄ, kasserade gudar,
för detta Oden, Balder och Tor.
De sÀga ej annat, era marmorskrudar,
Àn att skulptören var ganska stor.
Man stÀllt er i farstun bland galoscher och kÀppar,
som icke fÄ komma i templet in.
Har sanningen ocksÄ fÄtt sina knÀppar,
sÄ har dock Àran rÀddat sitt skinn.
I Àren sÄ Àlskeligt onationella,
att ej pÄ er jag nÀnnes att gnÀlla.
NÀr ingen fordrar pÄ er man skall tro,
jag ocksÄ lÀmnar er oskuld i ro.

Men hÀr blir annat litet lÀngre opp,
dÀr praktfull tronar den olympiske tropp!
Förneka Kristus, förneka Balder,
och höj mot Gud ditt förmÀtna glÀfs,
det fÄr du gÀrna; men tvivla pÄ Zeus,
och du skall vÀcka ett hiskligt rabalder;
dock ej pÄ Zeus som i himlen satt,
som skötte Äskan och styrde jorden
och mÀnskors dÄrskap skÀnkte sitt skratt,
nej, marmor-Zeus som Àr uppgrÀvd vorden,
och kallas av stÀllet Otricoli.

Otricoliske Zeus! HÀr Àr ingen som stör oss.
Ett ord oss emellan, nÀr ingen hör oss!
Jag trott pÄ dig förr, pÄ din skönhet förstÄs,
och pÄ de dinas, som pÄ fÀdernet brÄs.
Jag kom frÄn Kristus och hans grymma lÀra,
som bjöd att köttet skulle i branden förgÄs,
och kroppen hÄllas i sÄ kallad Àra.
Men ungdomsblodet kokar och sjuder,
naturens röst allt starkare ljuder,
och en gammal semitisk askes
jag flyr som en konfirmand sin katkes.

DÄ rÄkade jag den glada olympen.
Jag slĂ€ngde korset, tog en tyrsosstav –
den murkna stammen med livfriska ympen –
och, virad av rankan, jag mig begav
ut i den glada skönhetens vÀrld.
Jag tog för guld vad som var flÀrd,
men flÀrden var dock förtvivlat behaglig,
evangelisk just ej, men fullstÀndigt laglig,
och hade jag icke ditt prejudikat,
du högsta domstolens potentat?

Nu ses vi igen! Och du Àr mig sÄ frÀmmande!
Varken sÄ skön, ej heller skrÀmmande,
och de dina, den lustiga sköna hop,
jag just ville se i en vÀlgrÀvd grop!
Jag tycker ni blivit alla sÄ gamla
och fÀrdiga nÀstan att genast ramla.
Men vad vÀrre Àr, ni blivit sÄ fula,
och edra kroppar ha blivit gula.
Man stÄr för en gudaskara, och vips
sÄ har man ett hÀstlass med gammal gips!

Apollo, du skönaste ibland skaran,
som möter trotsigt med bÄgen faran,
ditt högra ben lÀr ha fallit ned,
och huvet lÀr sitta en smula pÄ sned;
sÄ sÀger Ätminstone en tysk docent,
och dÄ Àr det sant, som vore det pÄ prÀnt.
Och, Venus Milo, din hals Àr för lÄng.
Diana, för slÀpigt man funnit ditt sprÄng.
PÄ Diskuskastarn man tröttnat att vÀnta:
han hytter bara, men slÄr ej till.
Hermafroditen ju Àr en jÀnta,
och Athene stÄr alltför still;
Bacchos sedan, med rankan om pannan,
skulle hÄllits en smula ljus,
tittat kanske för djupt i kannan,
bÀr för tungt pÄ sitt Àdla rus.
Och skrapa, Skrapare, dina lemmar rena
frÄn rutten bildnings klassiska smuts,
ett annat slÀkte har annan arena
och fröjdas Ät annat Àn lindansarns puts.
Och Silenus, sÄ stolt och glader,
grundar djupt pÄ sitt faderskap,
och atleternas hela rader,
trÄnga pannor och stora gap;
tomma bilder och inga tankar!
Kall och orörd bland er jag vankar;
och Laokoon rÀtt ohygglig,
Niobe nÄgot mera uppbygglig,
men dÀr har ock skönheten flytt.
Tankarna sprĂ€ngde ju sönder stenen –
flaskan för gammal, vinet för nytt –
Àmnet större Àn sjÀlva scenen;
ty utan myten, som man kÀnner förut,
sÄ vore med bilderna ohjÀlpligt slut -:
en jÀttekvinna, men utan namn,
som har ett barn i sin öppna famn;
en skÀggig gubbe, med tvenne söner,
som bits av ormar och skriker böner –
se dÀr vad stenen ensam har sagt;
och hÀr, du konst, Àr det slut med din makt!

Men fordom sÄg jag med annat sinne;
och nÀr jag rannsakar i mitt minne,
sÄ tror jag mest att det hela berodde
pĂ„ att den unge Ă€nnu helt enkelt – trodde!
Och det Àr visst, att med duktig tro
kan berg man försÀtta i avgrunden neder,
och fÄr man bara tro uti ro,
sÄ kan man tro pÄ kejsarens klÀder!

Men ej jag kom för att eder smÀda,
nej, blott att sÀga ett sista farvÀl.
Till nya vÀrv jag vill mig bereda,
och dÀrför stÀdar jag i min sjÀl.
Jag skall er gömma dÀr lÀngst inunder,
bland andra minnen frÄn unga dar,
och kanske en gÄng i mörka stunder
jag tar er fram – om ni finnas kvar!

FarvÀl alltsÄ! Zeus, Here och alla,
som voro dömde för Kristus falla,
men sedan grÀvdes av kristne opp,
om ocksÄ ej i förklarad kropp.
FarvÀl, I gudar, farvÀl, gudinnor,
som bara voro dock mÀn och kvinnor,
och knappast det, om man dömer strÀngt,
för er mitt hjÀrta Àr evigt stÀngt!

Men tyst, vem ser jag i mörkret dÀr borta,
med ryggen i krum och benen för korta?
Han ligger pÄ golvet och grinar sÄ listig
bakom Apollo, konstens majestÀt;
en utbörding Àr du, och Ànnu tvistig
Àr frÄgan om din identitet,
och Slaven stundom man plÀr dig nÀmna,
men Sliparen ocksÄ; det vill jag lÀmna
Ät lÀrda herrars auktoritet;
för mig du Àr nu en kÀr bekant
i egenskap av det fulas representant.
Du bildar ensam ett helt teorem
och fyller en lucka i mitt system.
För det första, fuling, vad gör du hÀr,
dÄ det skönas mÀrke du icke bÀr?
Du Àr kanhÀnda ett tyst medgivande
av strÀnge herrar estetikskrivande,
att ocksÄ det fula mÄ ha sin plats
i sjÀlva det skönas marmorpalats!
NÄ se dÄ, dÀr fick vi ett rymligt hÄl,
att sÀtta vÄrt brytjÀrns hÀrdade stÄl.
Men sÀg dÄ, bekÀnn för satan,
hur har man slÀppt en karl ifrÄn gatan,
en slusk, som ligger vid rÀnnstens kant,
och tjÀnar pÄ Àrligt hantverk en slant.
Hur har man slÀppt dig i societeten
av gudar stora, av gudar smÄ!
Du kÀnner dÄ inte vÄrt reglement
att man skall vara klÀdd anstÀndigt,
för att man skall vara kompetent
att templet fÄ skÄda invÀndigt.
Ja, dÀr vi treva pÄ hemligheten,
och nu jag konsten börjar förstÄ!
PĂ„ dina skuldror, slav, man lade
att skaffa herrarne mat och dryck;
för att förnöja var lustans nyck
man satte slipsten och hacka och spade
i dina hÀnder, du starke trÀl;
och medan du svettas och pinas ihjÀl,
den frie mannen Ă€ter – och leker
och kvinnan ömsom piskar och smeker,
och medan du lagade deras stek,
de lekte i konsten sin lustiga lek.
Och dÀrför att konsten var aristokrat,
sÄ blev han för folket en olöst gÄta;
men konsten och makten de voro sÄ sÄta,
och dÀrför fick konsten komma pÄ stat
och Àta gratis av folkets mat.

Men nu, slipare, kunde du drömma’t?
Nu Àr du befunnen vara ideal;
och fast bevisningen Àr mycket skral,
sÄ har man den ÀndÄ tillhopasömmat.
Ty svÀlja kameler och myggor sila,
det kunna vÄra stora och smÄ gengÄngare,
det kunna det gamlas unga lovsÄngare,
som kommendera pÄ stÀllet vila;
ty tiden dyrkar ju det fossila.
Hör pÄ, du slav, och hÄll dig för skratta,
din skalle Àr knotig, och bruten din rygg,
din nÀsa ful och din uppsyn stygg,
och dina fötter som spadar platta.
Du har befunnits idealistisk,
och ÀndÄ Àr du sÄ naturalistisk!
SĂ„ kommer syndarn i himmelrik,
blott han förstÄr att vara antik.
Du skön! Nej, det gÄr ej an,
men ÀndÄ för mig du, fuling, fÄr duga.
Ty du Àr mera, ty du Àr sann,
nÀr alla de andra stÄ sköna och ljuga!
Det sanna Àr fult, det Àr en gammal historia,
och dÀrför du rÀknas till konstens förfall;
till konstens, ja, det tror jag.
Men nÀr som skönhetens makt var all,
och slut det blev pÄ lek och pÄ ras och glam,
se dÄ kröp sanningen Àntligen fram.
Kryp fram, du slav, men bort med kniven!
RÀta din rygg och höj dina blickar,
ty snart de dödas dom Àr skriven,
och ner i glömskan tiden dem skickar.
Men bort med kniven du sÄ lÀnge slipat,
ty sen man rÀtten ocksÄ har skipat,
för dig, du arme, sÄ behövs ej mord;
vi slÄss ej med knivar, men med blanka ord.

FarvÀl alltsÄ, du det skönas vÀrld,
med svala floder och lunder gröna!
I avskedets stund, nÀr kÀnslorna mjukna
och friska tankarna ocksÄ sjukna,
jag medger nödd, att I voren sköna,
om ock I voren i botten flÀrd;
farvÀl dÄ, flÀrd; mig kallar plikten,
skön den ocksÄ, men fasligt tung.
Du ler, du Zeus, nÀr du hörde bikten!
Min ande Àr villig, men min kropp sÄ ung;
farvÀl, det sköna, behagligt för nÄgra,
nu kommer nyttan, nyttig för alla;
och vill det sköna i stoftet falla
och sig med gagnet ödmjukt besvÄgra,
dĂ„ fĂ„r det leva Ă€nnu en frist –
sÄ talar en blivande utilist!

*

Men solen skiner pÄ fönstermarkisen,
hÀrlig höstdag, strÄlande glad;
genom trĂ€dgĂ„r’n i blotta chemisen
vandra herrar till svalkande bad.
Och sedan, nÀr kaffet vÀl Àr drucket
och alla satt sig vid sina stafflin
att knoga flitigt som riktiga bin,
dÄ, mÄ vara, hugget som stucket,
dÄ gÄr författarn pÄ ett avsides rum
och vid sitt skrivbord sÀtter sig krum.
Han gör poesi, om ock ej sÄ poetisk,
och skriver om konst – som vanligt, frenetisk.
Det kan ju kallas helt enkelt sofism –
inkonsekvens Ă€r kanske det rĂ€tta –
(jag tror att Darwin kallar det atavism!)
och att utvecklas jÀmt Àr icke det lÀtta.
NÄ, fabula docet: gör som jag lÀr,
och ej som jag lever! Har man hört maken!
Ja visst, det din egen lÀra ju Àr:
giv fan personen, men tÀnk pÄ saken!


Dikt Andra natten - August Strindberg