Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En pingstdagsmorgon

Motiv efter en tavla.

Sin symaskin hon trampar,
hon mÀrker ej det dagas,
hur lampans ljus i kammarn
allt mer och mer försvagas.

Ej rast har henne unnats
de sista dygnen lÄnga,
och sinnet tröttna hunnit
vid styng-de mÄnga, mÄnga.

Men fÀrdig skall hon fÄ den.
den sista ljusblÄ drÀkten.
Och gott blir sÄ att somna
i sena morgonvÀkten.

Och sedan fÄ för vacker
och dyrköpt silverpenning
av ymnig pingstdagsglÀdje,
hon ock, en smula kÀnning.

Det rör sig ren pÄ gatan
och dagern in sig bryter
allt mer, i gyllne strimmor
den snart i kammarn flyter.

Ah, hur det dock kan suga
i Ă„dror och i leder –
om blott en stund hon finge
pÄ bÀdd sig kasta neder!

Men fÀrdig skall den bliva,
den sista fina drÀkten,
och sedan skall hon sova
sÄ gott i morgonvÀkten.

Hon griper till, men hÀnderna
darra, och de slakna,
och bröst och huvud sjunka,
och tunga tankar vakna.

Vi vart Ă„t hennes ungdom
blott hÄrda slitet givet?
och Àger hon som andra
ej rÀtt till fröjd i livet?

Vi skall ur varma blodet
dess friska kraft försina?
Vi skall för andras glÀdje
ur hennes kind det tvina?

Vi lÀt hon sig ej falla
för arm, som frÀckt tog taget?
Vi lÀt hon grÄten strömma,
som viste hjÀrtelaget?

Nog skulle hon i glittrande
pÀrlglans bÀttre strÄla
Àn den, som snart sig vÀntar
i ljusblÄ drÀkt fÄ prÄla.

Och ögat stirrar, tills det
ej mer sitt mÄl kan finna,
tills tankarna, de mörka,
förblekna och försvinna.

Mot vÀggens gyllne skimmer
det bleka huvut lutas,
och matta ögonlocken
tillsamman sakta slutas.

MĂ„n unga sinnet Ă„ter
av tankarna bestormas?
Ha de blott flyktat hÀdan
För att till drömmar formas?

Kanske de lÀtt ha ljusnat,
allt medan hon fÄtt somna,
och Àro nu som vÀnliga
syner Ă„terkomna.

Det ljusblÄ klÀnningsstycket
kanske det fÀrdigt sitter
om hennes egen midja
bland grönt och solskensglitter;

och hon om livet kÀnner
sig hult och höviskt tagen
och ser den drömde vÀnnen,
de kÀra anletsdragen;

och goda, djupa ögon
hon ser emot sig glimma,
och allt hon ser omkring sig
i sol och jubel simma.-

Kanske, att intet-intet
i domnat sinne rör sig,
att blicken blott ser mattgrÄ,
oÀndlig tomhet för sig.

SÄ lika gott-frÄn sorger
i solig stund hon dignat,
och grytt har helig morgon,
om nÄgonsin, vÀlsignat.


Dikt En pingstdagsmorgon - Albert Ulrik BĂ„Ă„th
 »