Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Brist

Och hade min själ en annan, som vid den sig fäste,
som kände dess krafter, de sämsta och de bäste –

en kvinnoande, en av de varma bara,
som känna så djupt, att ögonen skåda klara –

då skulle min kalla och strida sång måhända
varmare, mjukare toner i dagen sända.

Såg jag av världen en vrå, som dugde att måla,
av livet en syn, som kunde i färger stråla,

och sökte dess mening jag, då skulle vi båda
i skuggornas sorg, i dagrarnas glädje skåda.

Där skummast det var, kanske hon mig viste en gnista,
som kämpande låg-ett hopp, som tog liv i det sista.

Och där jag blott ljuset såg, som för stråligt blänkte,
hon dämpade skenet och livande värma det skänkte.

Nu låter sången mest som ur ängars dimma
en vipas vårskri i marskvällens dunkla timma.

Kanske att den då som lärksång stiga finge
hän över ljusa fält och med ljus på vinge,

och sjunga den kunde varmt, vad den dejligt såge,
där sol över gröna, vida bygder låge,

och fram då tonade rent ur de starka slagen
all bygdens lycka och sorg i den klara dagen.


Dikt Brist - Albert Ulrik Bååth