Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Brist

Och hade min sjÀl en annan, som vid den sig fÀste,
som kĂ€nde dess krafter, de sĂ€msta och de bĂ€ste –

en kvinnoande, en av de varma bara,
som kĂ€nna sĂ„ djupt, att ögonen skĂ„da klara –

dÄ skulle min kalla och strida sÄng mÄhÀnda
varmare, mjukare toner i dagen sÀnda.

SÄg jag av vÀrlden en vrÄ, som dugde att mÄla,
av livet en syn, som kunde i fÀrger strÄla,

och sökte dess mening jag, dÄ skulle vi bÄda
i skuggornas sorg, i dagrarnas glÀdje skÄda.

DĂ€r skummast det var, kanske hon mig viste en gnista,
som kÀmpande lÄg-ett hopp, som tog liv i det sista.

Och dÀr jag blott ljuset sÄg, som för strÄligt blÀnkte,
hon dÀmpade skenet och livande vÀrma det skÀnkte.

Nu lÄter sÄngen mest som ur Àngars dimma
en vipas vÄrskri i marskvÀllens dunkla timma.

Kanske att den dÄ som lÀrksÄng stiga finge
hÀn över ljusa fÀlt och med ljus pÄ vinge,

och sjunga den kunde varmt, vad den dejligt sÄge,
dÀr sol över gröna, vida bygder lÄge,

och fram dÄ tonade rent ur de starka slagen
all bygdens lycka och sorg i den klara dagen.


Dikt Brist - Albert Ulrik BĂ„Ă„th